Alla dessa dagar – och Dawit är ännu fängslad

Publicerad
Uppdaterad
Han ler, kanske frukosten med Tony Blair var god? Om Carl Bildt är stressad så visar han det inte. Vi ska träffa honom klockan 14, men får vänta två minuter i entrén på Arvfurstens palats innan kabinettssekretare Frank Belfrage och chefen för Afrikaenheten Anders Hagelberg lotsar oss upp till utrikesministerns kansli.
- Lägg jackorna i stolarna, säger informationschefen Cecilia Juhlin.
In till Bildt och stämningen är oväntat avspänd. Kanske gick också mötet med Margot Wallström bra? Vi är ändå lite avvaktande, situationen är inte alldeles normal. Svenska Dagbladets chefredaktör Lena K Samuelsson sätter sig närmast utrikesministern. Vi andra slår oss ner längs det avlånga bordet. Bildt tar rutinerat den enda platsen där man samtidigt kan följa BBC News i bakgrunden. Den påslagna tv-nyhetskanalens flimrande rapporter från det stökiga G20-mötet är egentligen det enda som synligen påminner mig om världspolitiken här i UD:s allra innersta.
   Men vi har kommit för att tala om Dawit Isaak, sedan 2 748 dagar fängslad i Eritrea. Hans brott: det vet vi inte. Regimen i Asmara har efter snart åtta år inte presenterat något åtal, än mindre en fällande dom.
"Säkerhetsrisk", har Eritreas företrädare hävdat.
"Hans brott? Dawit Isaak skrev och publicerade artiklar om behovet av demokrati och frihet i Eritrea i tidningen Setit", slog vi fast i ett upprop i mars.

Vi är jag,
Lena K Samuelsson, Aftonbladets Jan Helin, Aftonbladet.se:s Kalle Jungkvist och Dagens Nyheters Thorbjörn Larsson. Nu sitter vi i fåtöljerna hos Sveriges utrikesminister och reder ut förutsättningarna för det unika mötet. Ingen är riktigt bekväm. Vi kommer direkt från en samsnackning på Sheraton Hotel och vet inte vad som väntar. Tänker Bildt skälla ut oss okunniga murvlar som kritiserar hans tysta diplomati? Vill han lämna bakgrundsinformation mot sekretessförbehåll? Ge oss sin första intervju om fallet, han som trots flitigt bloggande aldrig har nämnt Dawit Isaak?
Vi börjar trevande, men Bildt lättar upp stämningen genom att säga att det känns lite som andra världskriget att utrikesministern kallar in svenska chefredaktörer för ett möte. Jag tappar koncentrationen när jag funderar på om det var det här rummet som Christian Günther också satt i?
Återbördas till nutiden när den förste regeringschefen som skickade epost till en annan regeringschef säger sig helst vilja konsumera dagstidningar via nätet, numera. Kanske inte så konstigt när man reser så mycket att man på en rak fråga inte ens kan svara på om man är mer utomlands än hemma, men Bildt vore inte Bildt om han också inte – så diplomat han är – antyder att redesignen av DN.se kanske inte blev så lyckad?
Thorbjörn Larsson undrar hur lång tid mötet får ta? Bildt konstaterar att statsministern vill träffa honom om 35 minuter, men statsministern får vackert vänta om vi vill prata längre. Sen ska den turkcypriotiske ledaren komma hit, men han får också vänta om så krävs. Bildt ler sitt mest charmiga leende. Om nu Günther satt i det här arbetsrummet han också, så var han nog mindre generös mot de dagstidningar han lät censurera för att inte störa tysken.
Bildt vill inte censurera oss, men han vill heller inte bli direktciterad. Vi diskuterar förutsättningarna för samtalet och sätter alla ner foten. Vi sätter artigt ner våra tio med beskedet om att chefredaktörerna för Sveriges ledande mediehus inte kan föra hemliga samtal med Sveriges utrikesminister; vi tänker minsann referera mötet. Han sätter ner sina två till orden om att direkta citat kan provocera regeringen i Eritrea; uttalanden kan drabba den politiska process som ska göra Dawit Isaak fri.
Eftersom vi alla är emot censur och för försöken att få hem en trebarnspappa till sin familj i Göteborg, enas vi snabbt om förutsättningarna. Om det finns en risk för att regimen i Asmara misstolkar utspel från vårt besök i Arvfurstens palats, kan det utsätta den diabetessjuke Dawit Isaak för ännu större fara än den tortyr som han nu befaras få utstå. Det vill ingen.
Bildt resonerar om oförutsägbarheten i hur allt uppfattas; Eritrea beskrivs i våra respektive tidningar som en diktatur och även om Bildt aktar sig för att säga något som kan försvåra UD:s arbete, så står det ändå klart att Eritrea kan missförstå ett möte mellan en minister och ett gäng chefredaktörer.
Samtidigt: hur förklarar man att man försvarar det fria ordet om makt och medier möts utan att det som sägs citeras?
Det här är ett komplicerat fall, förstår vi. Det svåraste som UD tvingats hantera på många år. Vi går igenom de andra: Somaliensvenskarna härom året, byggjobbarna i Iran, den senaste kidnappningen i Colombia, Irak-svenskarna…
…Irak-svenskarna, ja. Bildt mötte till slut de frigivna Ericsson-ingenjörerna i Aten och de flögs därefter hem i statsplanet, som ett resultat av att den tysta diplomatins kvarnar malt i riktning mot Bagdad och till slut smörjts med ett brev från den svenske kungen till en numera hängd irakisk diktator.
Vi hör om spektakulära minor i den processen, men också om hur mycket enklare den var. Det ger onekligen perspektiv. Den gången handlade det om gisslan som bara hade svenska pass, flera gånger återkommer nu Bildt till de dubbla medborgarskapen. Problemet fanns redan på Sovjet-tiden, där erkändes inte heller dubbla medborgarskap, men riskerna är större nu. Många nysvenskar åker hem, men om lokala myndigheter inte accepterar deras nya medborgarskap är det inte mycket UD:s konsulära avdelning kan göra, egentligen.
Jag frågar om kraven på att UD ska be kungen skriva ett brev den här gången också, men svaret är att det måste jag fråga kungen om. Kanske inte tänker jag. Efter att skrivelsen till Saddam gett önskad effekt, läcktes det väl passande nog ut att det var UD som de facto hade författat brevet? Men det var en annan historia, nu är det Dawit Isaak vi talar om.
Hur ska man då agera mot Eritrea? Här förefaller vi alla lika handfallna. Är opinionsbildning och offentliga protester den rätta vägen att gå? Den 16 april ska kända personer tala för Dawit Isaaks sak på Konserthuset, men den mest kände personen i det rum vi sitter i nu konstaterar att inget vore lättare än att knipa lätta mediepoäng genom att ränna runt Eritreas ambassad. Det vore en syn det, Bildt med flygblad ute på Lidingö, men vi anser alla att det kanske inte är rätt väg att utnyttja en internationell supernätverkare med en grym kontaktbok i mobilen.
Det görs mycket som inte når tidningarnas nyhetssidor, men det kommer inte att göras mer bara för att Sverige tar över ordförandeskapet i EU. Får vi veta. Det kan inte göras så mycket mer, är väl budskapet. Alla stenar vänds. Många är redan vända. EU, FN, tidigare ministrar och andra länder. Till och med privata organisationer som tros kunna bidra får vara med och den tysta diplomatin är förankrad också i de parlamentariska instanser som handhar utrikespolitiken. Riksdagen, utrikesutskottet – ja, alla stenar som vänts torde snart utgöra ett berg.
Hur flyttar man då på ett berg med försiktighetsprincipen som verktyg? Går det? Det måste gå. Det har inte alltid gått, Kalle Jungkvist påminner om Raoul Wallenberg.
Men man kan inte säga annat än att Bildt utstrålar om inte optimism, så i alla fall extrem målmedvetenhet. Statsministern antydde in en webb-tv intervju med Expressen för en tid sedan att det kanske inte finns något lyckligt slut på den här historien, men den kommentaren förhåller sig utrikesministern en smula distanserad till. Han har inte gett upp än, det är mitt bestämda intryck.
Vi talar om Eritrea, men också om Etiopien. I intervju efter intervju med företrädare för Eritrea återkommer de till gränskonflikten med grannlandet, en tvist som FN avgjort till eritreanernas fördel men som ändå inte lösts på grund av att FN inte lyckats driva igenom beslutet.
Konflikten mellan det internationella samfundets solidariska retorik och förmågan att göra verklig skillnad för folk och länder, är förstås Bildt mer än väl medveten om från sin tid på Balkan.
Sverige står på Eritreas sida i gränsfrågan, men eritreanerna vill inte ha ord utan sina markområden. De undrar varför Sverige istället ägnar så mycket tid åt en, i deras ögon, etnisk eritrean som de anser utgör ett hot mot deras stat?
Hur man kommer till tals med sådan regim? Kan den tvingas till förhandlingsbordet genom indraget bistånd? Nej, har eritreanerna sagt i intervjuer – behåll era pengar, kolonisatörer!
Och UD förefaller inte heller särskilt sugna på att dra in de tolv miljoner kronor som svenska skattebetalare ger till Unicef för arbetet mot könstympning av unga flickor. Bildt vill inte straffa fattiga människor.
Ingen av oss säger att UD borde sluta sponsra Unicef.
Lena K Samuelsson upprepar varför vi bad om ett möte, att vi inte bara representerar oss själva utan också alla våra läsare. Över 140 000 har skrivit under uppropet, påpekar Kalle Jungkvist – och Bildt ser faktiskt imponerad ut. Han vill inte säga det, ska kanske inte gör det heller givet allvaret i Dawit Isaaks tragiska öde, men han ser faktiskt en smula förvånad över att de fyra olika tidningarna sitter ihop utan att armbåga varandra.
Marknadsliberalen i honom får honom att skämta om att larma någon antimonopolmyndiget, men vi vill ha något mer av honom. Nog kan utrikesministern ge oss något enda direktcitat att förmedla till vår publik? BBC matar på med demonstrationsbilder bakom Jan Helins rygg, och han skriver ner de enda ord vi får återge:
   – Vi är inriktade på att göra de åtgärder vi är övertygade om har störst möjlighet att lösa fallet.
Sedan lägger Bildt till:
– Det här är det enskilda ärende som UD ägnat mest resurs åt i modern tid.
Det får vi också skriva rakt av.

Vi får en nyhet med oss när vi snart ska gå, Bildt ska bryta blockaden i sin blogg och under eftermiddagen skriva om Dawit Isaak i sin blogg. Det har nu gått 45 minuter sedan vi kom och jag undrar om statsminisern får vänta ännu mer på sin utrikesminister, eller om det blir turkcyprioten som får stå nere i entrén när Bildt ska formulera sig på nätet.
Så här skrev han senare i bloggen "Alla dessa dagar":
”Till eftermiddagens rätt intensiva agenda hörde också ett möte med chefredaktörerna för Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbadet och Expressen med anledning av deras engagemang för Dawit Isaak.
Jag tyckte att det blev ett bra möte under närmare en timme i mitt rum här vid Gustaf Adolfs torg."

Vi skakar hand, tar våra jackor och går.
På vägen tillbaka till Expressens redaktion ringer jag till Dawit Isaaks bror, Esyas Isak, och berättar senaste nytt.
Dawit Isaak är kvar i fängelset.
Alla dessa dagar.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag