Expressens reporter Karin Sörbring har träffat Agnes Wold. Foto: Robin Aron
Expressens reporter Karin Sörbring har träffat Agnes Wold. Foto: Robin Aron
– Jag för en kamp mot klåfingriga myndigheter, säger Agnes Wold. Foto: Robin Aron
– Jag för en kamp mot klåfingriga myndigheter, säger Agnes Wold. Foto: Robin Aron
Agnes Wold tillsammans med Expressens Karin Sörbring. Foto: Robin Aron

Agnes Wold tillsammans med Expressens Karin Sörbring.

 Foto: Robin Aron

Agnes Wold: "Jag är en oneliner-människa"

Publicerad

Hon avlivar hälsomyter och är efter "Sommar i P1" respektive "Vinter i P1" en av våra mest hyllade professorer.

Men är Agnes Wold en övermänniska rakt igenom?

– Nej, nej, jag är till exempel inte ett dugg kroppsligt modig. Jag avskyr att ha ont, säger 61-åringen.

”Det är ovant att inte vara impopulär längre”, sade du efter ditt sommarprat 2014. Hur märks skillnaden?

– Jag frågade faktiskt min man om jag har förändrats av att inte längre slåss i motvind hela tiden, men han tycker att jag är precis likadan. Helt klart är att det påverkar på något sätt. Det är lite osäker mark nu när set-upen förändrats. En massa folk som jag inte känner hör av sig. Jag har ju varit känd bland kvinnliga akademiker, men inte av den stora allmänheten.

Hur känns det när du läser hyllningstweets från exempelvis före detta EU- och demokratiministern Birgitta Ohlsson (L), oppositionsborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm (L) och DN:s teaterrecensent Johan Hilton?

Det är ju trevligt, inte minst när jag får mejl från kvinnor som säger att de varit nedtryckta av skuldkänslor och att de blir upplyfta av min forskning och av det jag säger. Ibland blir jag arg när jag tänker på hur de här kvinnorna har haft det. Varför ska kvinnor som ofta är mer utbildade än män och som jobbar som tusan behöva ha en hagelskur av moralister på sig varje dag?

Men hur blir du som slagskämpe när du inte längre bara slår ur underläge?

Det är klart att jag måste tänka mig för mer nu och det är inte alltid så kul. Jag är inte så förtjust i att tänka mig för, mer än att jag uttrycker mig lite mer vårdat när jag är med i tv eller ger intervjuer. Det är en inskränkning i livskvaliteten att inte få vara sig själv.

Du tycker att det är trams med Facebook och ”hatar att lägga upp bilder på en massa äckliga maträtter och ungar”, men är aktiv på Twitter och har över 12 000 följare?

– På Twitter finns jag bara för att det är kul, jag uttrycker mig som om jag satt med ett gäng kompisar och tänker inte på att tusentals andra kan lyssna. Jag fick 2 000 nya följare efter min medverkan i ”Min sanning”. Jag är en oneliner-människa och det var min hårfrisörska som för några år sedan sade att jag borde börja twittra. Augustin Erba som producerade mitt ”Sommar i P1” såg till att jag fick några av mina första följare. Twitter är något som jag har skojigt med när jag har tid.

Det blev en rätt hätsk ordväxling mellan dig och Ebba Busch Thor, partiledare för KD, sedan du uttalat dig om att det inte är farligt att ammande mammor dricker?

– Nja, det blev happy ending på diskussionen och vi skålade, no hard feelings. Det var kanske inte just henne jag vände mig till när jag skrev att man kan jämföra hur religiös extas ter sig för ett barn med föräldrar som är fulla och för väsen på en kräftskiva. Jag tycker att jag det senaste året har sett en äcklig nymoralism växa fram. Det handlar om att föräldrar ska lägga band på sig till dess att barnen är 20 år och är en helt vansinnig idé. Föräldrar är inte till för att barn aldrig ska tycka att det är hemskt, föräldrar blir förbannade, gråter, blir arbetslösa och fulla. Visst finns det en gräns och socialtjänsten ska se till att barn inte utsätts för psykotiska eller misshandlande föräldrar, men uppväxten går inte ut på att vara skyddad från allt. När jag växte upp kunde jag irritera mig på att min mamma mumlade matematiska formler, men det går inte att göra en värld där barn aldrig kan störa sig på något.

Om föräldraskapet

Hur har du själv varit som mamma?

– Jag har frågat mina barn och de säger att de inte tyckte om när vi bråkade hemma. Barn vill alltid att föräldrarna ska vara sams. Men idén med föräldraskap är som sagt var inte att lägga sig helt platt i 20 år. Barndomen är inte en cykelbana vars betonggrisar ska jämnas till en autostrada.

Var föräldraskapet som du hade tänkt dig?

– Mina barn var inte planerade. Göteborg låg efter när jag i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet fick barn, det fanns inga kommunala förskolor. På den tiden var det 2,6 procent som delade lika på föräldraledigheten som min man och jag gjorde. I dag är siffran 12 procent, så det har inte hänt så jäkla mycket. Min man och jag testade olika varianter, att jobba halva dagen var, varannan vecka och senare 75 procent vardera. För att klara barnomsorgen startade vi föräldrakooperativet Delfinen.

Vad har du för filosofi kring barnuppfostran?

– Jag ser det inte så. Jag skaffar barn eller hund för att se hur de är. Jag tror inte att man kan uppfostra barn eller andra människor.

– Jag är ingen uppfostrartyp. Jag uppfostrar inte mig själv, inte barnen och inte hunden. Jag tycker att det är självförhärligande att tro att man kan och att ens vilja forma någon efter sig själv, men så har jag själv heller aldrig blivit uppfostrad på det sättet. Mina syskon som är 12 respektive 14 år äldre än jag fick nog mer uppfostran, mig var mina föräldrar bara snälla emot.

Vad i föräldraskapet är viktigt?

– Jag frågade min ena dotter och hon sade att min man och jag gav väldigt mycket frihet. Det går verkligen emot min natur att ha åsikter om att mina barn skulle göra si eller så eller vilka de skulle leka med.

Agnes Wold.Foto: Robin Aron

Hur gjorde du för att få ihop ekvationen barn kontra mycket arbete?

– Jag hatar ordet livspussel, men om man nu ska använda den termen så fanns det en pusselbit innan barnen kom och det var att försörja sig. Som förälder har man två pusselbitar, barn och jobb. Inget annat. Jag jobbade eller så var jag hemma med barnen, min man och jag turades om. Inte som nu när föräldrar tror att de ska hinna gå på restaurang eller träna. Träna behöver man för övrigt inte göra när man är ung och har full sjå att kånka runt på barn.

Hur löste du middagsbestyren under småbarnsåren?

– Mat är jag ganska intresserad av. Jag tycker att det är hemskt att äta äcklig mat, så matlagning lade jag lite mer tid på.

 

"Kamp mot klåfingriga myndigheter"

 

Du har i ditt ”Sommar i P1” berättat hur sårbar du blev som förälder när du möttes av råd vars vetenskaplighet du ifrågasatte, men som du ändå inte tordes ignorera?

– Jag minns exakt den känslan. Nu i efterhand tycker jag att det är konstigt att jag inte vågade lägga mina barn på rygg som jag ansåg var det rimliga i stället för att följa rekommendationen att barnen skulle ligga på mage. Jag pallade dock inte med att lägga barnen på mage, där gick gränsen, men jag lade dem på sidan. Jag tror att jag var rädd att få en livsförtärande skuld om något hände mina barn och om jag inte hade gjort allt rätt enligt handboken. Inte minst vi välutbildade gör idiotiska saker om någon auktoritet förordar det. Vi resonerar som så att det inte är värt att ta risken att bryta mot råden.

– Min dotter fick nyligen en broschyr med rubriken ”Ett enda glas vin kan väl inte skada…?” från barnavårdscentralen. På det vill jag svara ett kategoriskt nej. Men budskapet i texten var att mamman kanske inte tänker på det nu, men då barnet längre fram drabbas av koncentrationssvårigheter eller problem i skolan så kan hon mycket väl ha glömt de där glasen vin hon tog under amningen. Och den broschyren är alltså utgiven av en svensk myndighet! Det är en djävulsk ekvation att argumentera kring saker som föräldrar ska få dåligt samvete för i efterhand. Som nybliven mamma kunde jag mycket väl föreställa mig allt som kunde gå åt helvete med mina barn, jag var inte alls en sådan förälder som trodde att allt skulle ordna sig av sig självt.

– Makens kollega som kom hit som flykting och inte lyckades amma sitt barn under de svåra omständigheter som rått under kriget hade i många år haft dåligt samvete för att hennes barn utvecklade svår astma. Myndigheterna hade fått henne att tro att det var hennes fel att barnet blivit sjukt för att det inte fått i sig tillräckligt med bröstmjölk. Den här kollegan blev så tacksam över mina rön om bröstmjölk. Jag för en kamp mot klåfingriga myndigheter och andra krösamajor.

Råden till föräldrar har också ändrats. I dag rekommenderar man helamning i sex månader, men du fick en utskällning för att du helammade din femmånadersbebis och inte gav henne kött och fruktsaft?

– Från åtta veckors ålder skulle spädbarnen på den tiden ha safttillägg. Ja, jag fick mig en rejäl utskällning på barnavårdscentralen, men just den saken tog jag inte illa vid mig kring för jag visste att jag hade rätt.

Känner du som biolog och medicinskt kunnig krav på dig att vara extra bra på att föda barn och annat ”naturligt”?

– Nej, jag är som alla andra. Jag skrek som en stucken gris när jag födde barn. På den tiden fick man heller ingen vettig smärtlindring om man råkade komma in på helgen då det inte fanns någon narkosläkare i tjänst som kunde sätta en epidural.

Du fick också instruktioner att undvika choklad, päron och jordgubbar under amningen?

– Ja, allt som var gott skulle man låta bli, annars skulle barnet bli prickigt eller få löst bajs. Men det brydde jag mig inte heller om. Jag tänker på diskussionerna om damp. Det finns så mycket ärftlighet kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och ändå spekuleras det kring mammornas vanor när de fick barn med damp. Jag önskar att det krävdes lika bra vetenskaplig grund för råd från myndigheter som vid läkemedelstester. Fler barn dog av att de lades på mage på myndigheternas rekommendation än som skadades av neurosedyn. Men rådkatastrofen om att lägga på mage ledde inte till några konsekvenser för dem som kommit med felaktiga råd. Sådant brukar myndigheter försöka skyla över och lösa i efterhand genom att påstå att det ändå fyllde någon funktion, som i fallet med handsprit som köptes in för en miljard när vi var rädda för en svininfluensaepidemi. Handsprit biter bara på bakterier, inte på virus, och det fyller så vida man inte jobbar på sjukhus med sjuka patienter någon funktion att sprita händerna ett antal gånger om dagen.

Arg på Leif GW

En del jämför dig med Leif GW Persson. Ni är båda professorer som inte tycks särskilt måna om att behaga och ni vågar säga obekväma sanningar?

– Ja, det var någon på Twitter som påstod att GW och jag var lika. Jag är dock lite arg på honom sedan jag sett dokumentärerna om hans liv. Att han var en sådan antagonist mot sin mamma har jag svårt att förstå. Hon var säkert en ganska begåvad kvinna med mycket energi och så stängdes hon in i sin lägenhet. Att GW uppvisar en sådan extrem avsky mot henne när han ändå är så väldigt vuxen i dag har jag svårt att förstå. I vår ålder borde man kunna ta ett steg tillbaka och fundera över varför mamman blev som hon blev. Jan Myrdal har uttryckt sig lika hätskt om sin mamma och Alva Myrdal har betytt enormt mycket för jämställdheten. Utan henne hade vi varken haft mödravårdscentraler eller barnbidrag.

Leif GW.Foto: Robin Aron

Kvinnor sägs vara tränade att i större utsträckning än män vilja behaga och läsa av andras behov. Hur ser du på det?

– Det hade nog varit trevligt att kunna behaga, men jag är dålig på att förställa mig. Och jag har aldrig upplevt att det skulle vara svårt att fungera i kollektivet bland andra kvinnor för att jag inte behagar. Det hade varit fruktansvärt utan mina väninnor. Vi som var unga på 1970-talet höll ihop, sedan har det införts någon sorts töntig individualism där man ska konkurrera med sina väninnor. Det tror jag inte på alls. Om du ska överleva som kvinnlig akademiker måste du ha en grupp som du kan slicka dina sår och smida planer med.

Du har ett förflutet i FNL. Berätta!

– Haha, det var en väldig beundran för skäggiga män i de här grupperna. Jag engagerade mig mot USA:s angrepp mot Vietnamn, men det var ett väldigt fokus på formuleringar och kommatecken i hur kamraterna skulle utrycka sig och det var väldans patriarkalt. Ett ganska otrevligt möte inom akademien är ingenting mot de möten vi hade inom FNL.

– Senare gick jag med i Grupp 8 och det tyckte vänsterkarlarna inte alls om. Här i Göteborg var KPML(R) stora och man kan säga att det var den tidens mansplaining.

 

"Jag har aldrig fallit för charm"

 

Hur fungerar du i relation till män?

– Jag har aldrig beundrat någon, vilket kanske en del blev sura för. Jag begriper inte det här med beundran. Hur kan man vilja ha någon där hemma som går och ser upp till en?

Så hur gjorde du och din man Lars för att inte hamna i någon jämställdhetsfälla? Det skiljer trots allt elva år på er och han hade kommit längre i yrkeslivet när ni möttes?

– Nja, jag har aldrig fallit för charm. Jag saknar nog en gen som gör det möjligt att falla för en "charmig odåga”. Jag tänker på det när jag ser rapporteringen om kändiskirurgen som tycks ha duperat alla. Han har något som gör såväl män som kvinnor trollbundna och som får alla att tappa förmågan till kritiskt tänkande.

– Jag har inte funderat så mycket på åldersskillnaden mellan Lars och mig, men det är ju inte så att jag var 15 när vi träffades. Jag var 23 år och en vuxen kvinna när vi träffades.

Vad föll du för?

– Usch, sådant vill jag inte sitta och tjata om.

Men du kanske kan säga något om hur man får en relation att hålla i nästan 40 år?

– Man blir förälskad i vissa egenskaper, men det som gör att man står ut är snarare att personen inte har jättejobbiga egenskaper. Lars är en mer tolerant och liberal person än vad jag är. Jag tycker att det vanliga resonemanget många har inför föräldraledigheten att de får se när barnet kommer hur de ska dela upp ansvaret är helt fel. Bestäm från början att ni ska dela 50-50. Då får båda ta ansvar hemma samt jobba.

Men om man har delat lika på föräldraledigheten och ändå inte upplever att relationen är jämställd, hur gör man då?

– De stora segrarna vinner du inte genom din kompetens utan genom din inkompetens. De flesta välutbildade kvinnor sitter där med Svarte Petter på handen och blir den som tar större ansvar för hushållsarbetet. Har ni bestämt er för att dela upp ansvaret så får det vara så. Du kan inte förvänta dig att det ska vara doftljus och krukväxter eller ha en idé om att barnen måste tas om hand på just ditt sätt, du måste låta den andra partnern göra på sitt sätt. Och vänta inte åtta månader med att bytas av, dela lika från början. Det är fullt möjligt att exempelvis arbeta halva dagar.

Foto: Robin Aron

Rådet: "Sluta vara projektledare!"

 

Många kvinnor upplever att de blir projektledare i familjerna och tar större ansvar för inköp av kläder och presenter?

(Här frustar Agnes Wold så att hon inte kan sitta stilla i stolen utan halvt reser sig upp, reds anm).

– Det där är så uppstressat och fjantigt! Det finns ju jättemånga familjer som har gott om pengar och tid och så håller folk på och fjollar till det med petitesser. När det gällde presenter så hade vi något skåp där vi köpte något och så fick barnen ge bort något därifrån om de skulle på kalas.

– Sluta vara projektledare! För helsike, ni kan inte se livet som ett projekt! Vad spelar det för roll om barnen har lite olika stora strumpor? Jag kan förstå att hemmafruar som saknade både pengar och makt hade ett behov av att visa upp nystrukna och välklädda barn, men i dag när vi har jobb och utbildning behöver vi inte hålla på och tro att vi kan eller behöver kontrollera allting.

– Min ena dotter bor i Bryssel och där finns ingenting av den här svenska hysterin kring föräldraskap. Man har inte femtioelva regler kring vad gravida och ammande får äta och man sätter barnen i förskola när de bara är några månader. Min andra dotter bor i Sverige och här är det så oroligt.

Det känns som att du ofta betonar rationalitet. Hur ser du som biologist, som du kallar dig, på monogami?

– Jag utgår från människokroppen och tänker på oss som en flock i Afrika när jag försöker förstå varför saker fungerar som de gör och varför vi gör saker på vissa sätt. Apor är inte monogama och folk får leva hur de vill för min del. Monogami är förstås en social konstruktion.

Vissa saker kanske inte ens ska intellektualiseras…?

– Jo, jag tycker att det är roligt att intellektualisera! Men jag går som sagt var inte runt och uppfostrar mig själv. Jag har en teori om att folk mår dåligt för att de blir uppfostrade från höger och vänster, på sina arbetsplatser, av olika auktoriteter. Jag brukar skita i sådan där smörja om att man ska pressa in värdegrund och riktlinjer kring utvecklingssamtal i arbetslivet. Det gäller att sålla för att hinna med det viktiga.

Hur ser du på humaniora och religion?

– Jag är inte ett dugg religiös. Religionen har säkert hjälpt till att hålla ihop samhällen, men den har också liksom alla andra ismer pressat ner kvinnor. Det känns lite deppigt att tre världsreligioner uppstod just där kvinnoförtrycket är som värst.

Du gifte dig med Lars Melchior 1987. Varför?

– Äktenskapet är för mig en rent juridisk fråga. Vi hade redan tre barn tillsammans och det var praktiskt att vara gifta då. Det var främst med tanke på att jag skulle åka till USA på post-doc. Att söka visum som ogift trebarnsmor tänkte jag skulle bli besvärligt.

Agnes Wold hos Skavlan.Foto: Sigge Klemetz

"Ingen lyfte ett finger för att hjälpa till"

Vad har det kostat dig att stå upp för det du trott på?

– Jättemycket. Jag trodde ju att jag skulle förlora jobbet när Christine Wennerås och jag skrev artikeln i Nature om hur de högst meriterade kvinnorna hade svårare att få en tjänst än de sämst meriterade männen. Vi blev brännmärkta. Men ser man till hela livet så har jag fått tillbaka tio gånger mer än det kostat.

– Det finns en term inom vänsterrörelsens maktanalys som kallas "repressiv tolerans". Den går ut på att makten absorberar och på så sätt oskadliggör hot. Jag trodde att makten skulle försöka ta om hand Christine och mig för att omforma oss, men jag hade inte insett att det inte gäller kvinnor. Jag minns att jag frågade Christine hur Medicinska forskningsrådet kunde underskatta oss så grovt och hon svarade att det gör de för att vi är kvinnor.

– Jag blir irriterad när folk yrar om jämställdhet utan att mena något med det. Det är inte så att jag vill vara man, absolut inte. Men jag förordar absolut meritokrati, att betyg och vetenskapliga artiklar ska styra i urvalsprocessen. Att intervjuer har spelat roll när man kommit in vid läkarutbildningen var bara för att nuvarande läkares barn inte haft tillräckligt höga betyg för att ta sig in på sina meriter.

Berätta mer, hur var det när fighten med Medicinska forskningsrådet var som tuffast?

– Jag gjorde AT-tjänst och hade tre barn, hade doktorerat och hade tre egna doktorander hos mig och forskade vid sidan av. När Christine och jag upptäckte att 22 av 26 forskartjänster gått till män började vi lite lugnt med att ta fram statistik. Det hade aldrig gått om jag varit ensam. Vi höll på varje dag fram till 22 på kvällen, vardagar som helger, i ett halvår. I och med att vi blev baktalade och huggna i ryggen var vi hela tiden tvungna att vara beredda att gå i svaromål. Emellanåt var vi totalt utmattade. Jag minns att jag påsken 1995 sade till min man att vi måste försöka ta oss till England för att få några dagars ledighet. Senare framkom uppgifter om gömda papper och en hemlig deep throat ringde oss och berättade att vi var tvungna att se till att man gjorde en inspektion i Medicinska forskningsrådets lokaler samma natt. Jag är inte ett dugg lagd åt det paranoida hållet, men det var helt absurt med ryktesspridningen. Folk vände sig om när de såg oss i matsalen på jobbet. Det hette att Christine och jag höll på att skada den svenska forskningen dödligt och min tjänst drogs in. Christine försvann till Frankrike för en post-doc-tjänst.

Var det då du kontaktade universitetets jämställdhetshandläggare?

– Ja, flera i min omgivning reagerade på hur Christine och jag behandlades och på att min tjänst drogs in, men ingen lyfte ett finger för att hjälpa till. Då gick jag till jämställdhetshandläggaren och frågade vad jag skulle säga om alla journalister som ville intervjua oss om de ojämlika forskningsbedömningarna även började fråga om min privata arbetssituation. Rektorn ville inte ha fler skandaler och dagen därpå hade dekanus hittat pengar till åtminstone en halvtidstjänst till mig.

Hur har du betett dig när du senare har träffat människorna som motarbetade er?

– Det är lite olika. Jag har ju överlevt, jag går inte och hänger läpp för det som hände på 1990-talet. Men de här personerna är knappast förmånstagare i mitt testamente.

– Det sköna med att vara i forskarvärlden är att den är internationell. Det spelar ingen roll om du är utmobbad i Sverige, det som spelar roll är att du är publicerad. När jag ser nyhetsrapporteringen om Karolinska institutets stjärnkirurg som misstänks för forskningsfusk och går igenom vad han har publicerat så imponeras jag inte ett dugg. Det sorgliga är när människor högt i hierarkin tjusas så mycket att de inte kollar cv:n ordentligt och att dessa personer påverkar tillsättning av tjänster.

Fördröjdes din karriär av att du kände dig motarbetad?

– Nej, och det gjorde den inte heller av att jag fick barn. Att ha gott om tid är ingen bra grej. Jag jobbar bäst under press. Det där med karriärplanering tycker jag är smörja.

Men det dröjde 13 år innan du fick en professur?

– Jag har aldrig fått någonting och det hade aldrig gått om vi inte kämpat för varandra för att professurer skulle inrättas även för oss kvinnor.

"Aktiv okunskap" provocerar dig?

– Ja, det irriterar mig att krav på vetenskaplighet kringgås helt och att högt uppsatta män kan sitta och häva ur sig saker som att "de har en känsla av att kvinnor inte tar för sig". Visa i så fall studier som säger att det är så! Jämställdhet tillåts vara en arena för tyckande.

Du sitter i tre styrelser: Premune AB, Swecure AB och Kunskapsdroppen AB. Hur involverad är du i näringslivet?

– Det var oväntat och roligt att ge mig in i näringslivet. Det började med ett patent för att vi gjorde ett fynd i en studie att vissa bakterier skyddar mot födoämnesallergi hos barn. Först fick vi inget företag att intressera sig för upptäckten, men bildades två små företag baserat på idén. Näringslivet är väsensskilt från forskarvärlden. Inom forskningen berättar vi för alla hur vi kommit fram till våra resultat, på näringslivssidan är allt hemligt. Men det är mycket intressant.

Agnes Wold och Karin Sörbring.Foto: Robin Aron

"Vi är fångade i våra kroppar"

 

Du sade i "Min sanning" att du slutat cykla. Hur kommer det sig?

– Jag är disträ och slarvig. Här i Göteborg ska man förhålla sig till spårvagnsspår och löv och jag vill inte hamna under en spårvagn. Därför slutade jag för några år sedan att cykla.

Jag trodde inte att du skulle acceptera några begränsningar, oavsett om de beror på personlighet, kön eller ålder...?

– Som biolog tycker jag att det är helt naturligt att kroppen sätter sina begränsningar. Livet är ändligt och vi har inte en 25-årings fysik när vi är 75.

Hur engagerad är du som mormor till dina tre barnbarn?

– Att vara mormor är ingen identitet för mig, men det är trevligt att träffa barnbarnen. När Lars och jag fick barn hade vi inga mor- eller farföräldrar i närheten. Vi hade kanske barnvakt fem gånger på 20 år. Mina barn kräver inte heller att vi ska ta hand om barnbarnen jämt och ständigt.

Många professorer fortsätter att arbeta långt efter 65. Hur kommer du att göra?

– Där hänvisar jag återigen till biologin. Vi är fångade i våra kroppar, det är inte själen som styr och jag tror för övrigt inte att vi har någon själ. När man blir äldre tänker man på ett annat sätt än vad man gjorde när man var yngre. Jag sover till exempel kortare nu. Det var precis likadant för min farsa, han kunde gå upp vid fyratiden om morgnarna och börja skriva. Det är tur att det finns trevliga poddar att lyssna på när jag har svårt att sova. Jag lyssnar på Alex och Sigge och har en teori om att äldre sover lättare för att de fertila ska få ta igen sig medan den äldre generationen vakar över flocken och barnen. När jag hör en podd får hjärnan signal om att någon annan tar vakten och jag kan då lättare somna.

– Jag vågar inte räkna med att vara helt klar i huvudet, för i min släkt har kärlen i hjärnan slammat igen på folk. Jag är tacksam om jag får vara klar i hjärnan till 75 och kanske leva till 83.

När jag intervjuade Jan Guillou så sade han att han skulle göra slut på sig själv om han fick veta att han var på väg att bli dement. Hur resonerar du?

– Jag är nog inte så rädd för att bli just dement. Tidigare tyckte jag att dödshjälp var vagt obehagligt och jag tyckte synd om läkarna som i så fall skulle ombesörja den. För ungefär ett år sedan kände jag helt plötsligt att det är klart att man själv måste få bestämma om man vill fortsätta leva eller ej om man har obotlig cancer och plågas svårt. Det är moralism på grövsta nivå att omgivningen ska kräva att någon ska kämpa på i fyra månader om personen inte själv vill. Den israeliska filmen "Avskedsfesten" som jag såg på bio nyligen visar väldigt bra hur perspektiven förändras när man blir äldre.

– Jag är inte ett dugg kroppsligt modig, jag avskyr att ha ont. Om barnen blev magsjuka när de var små fick min man sköta om dem, jag sprang åt andra hållet och höll för öronen.

– När minstingen Ivar föddes hade man äntligen börjat erbjuda kommunal barnomsorg i Göteborg. Jag minns att det luktade barnbajs lång väg och det fick mig att må illa. Jag tyckte inte om att må illa under graviditeterna heller.

– Jag skulle tro att jag skulle vilja avsluta mitt liv om jag plågades svårt av cancer. Någon sade att jag som läst medicin väl borde ha en plan B att ta till, men jag är ju bakteriolog och har inte någon sådan plan. Och så vill jag inte att folk som hjälpt till att ge mig det preparat jag behövde skulle åka fast. Det är nog dags att ta upp frågan om dödshjälp på nytt, den begravdes i en utredning 1997.

Foto: Robin Aron

"Jag kan umgås med vem som helst så länge den har humor"

I november 2014 var du bjuden på kungamiddag. Det är en bit från FNL-tillvaron på 1970-talet?

– Det var kul att gå på kungamiddag, men jag uppfattar inte mig själv som någon undersåte.

Var står du politiskt i dag?

– För mig är två frågor överordnade, feminism och jämställdhet samt miljö. Ibland håller jag mer med högern och ibland med vänstern. Till skillnad från gubbarna som höll på diktaturer behöver jag dock inte göra avbön, för jag var engagerad i Vietnamrörelsen och USA hade verkligen inte rätt att slakta folk. Jag tänkte redan på den tiden att jag skulle bli den första att sätta mig på ett flygplan härifrån om Sverige skulle styras som Kina. Det fanns en naiv glamorisering av tredje världen och revolutionen.

Du har flera gånger tackat nej till att medverka i Skavlan med motiveringen att du tycker att det verkar vara ett "anglosaxiskt mingelparty"?

– Ja, fast har tackat ja ändå. Jag vill naturligtvis sprida kunskap, men jag var osäker på om Skavlan var rätt forum att göra det. Däremot tackar jag aldrig nej till att föreläsa, såvida jag inte måste ta mig alltför långt bort från Göteborg.

Du uttalar dig ofta säkert om olika saker och uttrycker att du ogillar okunskap. Man skulle kunna uppfatta dig som elitist?

– Det kanske låter hycklande, men jag kan umgås med vem som helst så länge den har humor. Här i Göteborg är folk tack och lov trevliga och roliga. Engelsmän är roliga och det beror sannolikt på att de har äcklig mat och förfärlig barnuppfostran. När svenska föräldrar nu ska lägga allt till rätta för sina barn och då vi ska hålla på med utvecklingssamtal och värdegrunder befarar jag att vi inte kommer att ha någonting att skämta om. Då vill inte jag vara med längre, då tar jag dödshjälp direkt.

– Jag märker när vi har fest att dagens unga vill sitta med oss gamlingar. Vi har det roligare.

– Det är därför jag skulle ha så svårt för att vara patientläkare. Om någon är väldigt sjuk passar det sig inte att gapskratta. Jag skulle aldrig kunna vara politiker heller och behöva tänka på att inte uppfattas som för gladlynt.

– Jag tror att människan mår bäst när vi skämtar i vår grupp och har en annan grupp antagonister att raljera med.

Du gick med på att kasta pappersflygplan när vi skulle fotografera och du blev riktigt biten på att träffa papperskorgen. Hur lekfull är du?

– Jag har aldrig varit lekfull, inte när jag var barn och inte när jag fick barn. Det har inte passat mig alls att leka.

Du säger att du prokastinerar. Hur yttrar sig det?

– De som fick IG-Nobelpriset senast visade ju att man hinner göra mer om man skjuter saker framför sig. Nackdelen är att man kan få dåligt samvete när man inte gör saker i rätt ordning. Jag hinner med det jag ska, men kanske kan det faktum att jag skjuter upp vara ett undermedvetet sätt att skapa spänning och få upp stressnivån och få mig att skärpa mig mer. Första gången jag höll föredrag förberedde jag mig en månad, andra gången en vecka, tredje gången en dag. Numera brukar jag knappt komma ihåg var jag ska vara förrän precis innan det är dags att åka dit. Det gör mig mer taggad. Är jag inte på hugget blir det tråkigt, då kan det bli så segt att jag nästan somnar själv.

"Bra på att teckna", uppger du som en av dina goda egenskaper. Jag trodde inte att du hade lust att lägga så mycket tid på något estetiskt…?

– När jag var ung gick jag mycket kurser och jag var duktig på att teckna. Nu var det länge sedan jag höll på med kroki och jag skulle nog inte kunna göra ett fint porträtt av dig i och med att jag inte underhållit den sortens teckning, men jag tecknar alla bilder till mina föreläsningar och böcker.

– Jag tycker om när saker är fina, men jag investerar inte så mycket tid i att pyssla och sådant. Jag vill förstås inte ha det fult hemma och jag tycker om konst, men jag prioriterar det inte.

Du är dålig på att vara ledig, har du sagt. Hur lever du när ni är i sommarstugan i Källvik?…

– Då diskar jag, lagar mat och sköter mitt utedass. Det händer inte så mycket annat och är rätt händelsefattigt. Men det funkar att leva så i en vecka.

– Hemma köper vi städtjänster. Jag har jättehög lön och ingen av oss är bra på att hålla undan i hemmet. Jag ser oredan och får ångest av den men inte så mycket ångest att jag gör något åt den. Egentligen mår man som bäst när man är i en fjällstuga i Norge och bara har en uppsättning kläder och inte en massa onödiga prylar. Man vandrar om dagarna, äter god mat och dricker vin och somnar utmattad.

Hur ser du som forskare på alla dieter som svenskarna förhåller sig till?

– Jag tror inte att det är så bra med snabba kolhydrater, men jag lever inte som jag lär. Över huvud taget kan man inte påverka sin hälsa så mycket som folk tycks tro genom att leva på ett visst sätt. Det enda vi med säkerhet kan säga är att man ska undvika att röka eller att bli alltför överviktig och då talar vi om att väga typ 100 kilo. Det verkar till exempel spela mycket större roll vad du har för tänder än om du tränar.

Har du något annat som du tycker att vi borde prata om?

– Nu när vi har så mycket hushållsmaskiner lägger folk ändå så mycket tid på hushållsarbete. Jag skulle vilja få folk att sänka kraven på sig själva och inser att inget någonsin kommer att bli perfekt. Det perfekta hemmet och den perfekta familjen finns inte. Vi kan inte lösa ekvationen genom att hela tiden vilja ha mer, vi måste skruva ner kraven.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida