Transplantationen på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge gick bra och mamma Jaywanti sitter hemma hos John, hans fru Lisa och de tre barnen Aron, 11, Olivia, 7, och Hanna, 2, i den röda villan i småländska Stockaryd.
– Jag är glad för att jag kom ända hit för att rädda Johns liv; jag har tänkt mycket på John, säger Jaywanti.
John föddes i Bombay. Mamma Jaywanti var ensamstående, dessutom blev John svårt cancersjuk, så hon tvingades lämna ifrån sig John.

Var levande död

Jaywantis tårar rinner nedför hennes kinder och hon tvingas göra korta pauser för att samla kraft när hon berättar om hur hon lämnade ifrån sig John och hur orolig hon var för honom.
– Jag var rädd för att han inte skulle överleva, han var levande död, men Gud räddade honom. Och jag ville ge honom ett bättre liv – därför lämnade jag bort honom, säger hon.
John opererades i Indien för en stor cancersvulst i magen. När han sedan adopterades bort till mamma Kerstin i Motala hittade de svenska läkarna en cancersvulst, stor som ett barnhuvud i hans buk.
John opererades på Karolinska sjukhuset, men den efterföljande strålningen skadade hans njurar svårt.

Har haft kontakt

För sex år sedan började John med dialys och 2003 fick han en njure av en avliden, men efter ett halvår slutade den att fungera.
– Mamma och jag har haft brevkontakt; vi har skickat födelsedagskort och julhälsningar, säger John.
En dag bestämde sig Jaywanti för att donera sin ena njure.
– Mamma och jag har olika blodgrupper. Läkarna i Jönköping och Göteborg var inte villiga att försöka.
Men så fick han kontakt med professor Gunnar Tydén på Karolinska som var först med en ny metod att rensa blodet från antikroppar och därmed förhindra avstötning.
– Att man har rätt att söka vård på det sjukhus man vill blev min räddning, säger John.
I oktober genomfördes transplantationen och både son och mamma mår bra.

Vill leva ett normalt liv

Hur kände du när din biologiska mor erbjöd sig att donera en njure?
– Jag tyckte att det kändes bra. Det kanske låter hemskt, men jag tänkte, att det trots allt var hon som adopterade bort mig. Nu när hon kommit hit känns hon på ett sätt som min mamma. Jag har hittat en massa likheter – vi är båda väldigt sociala och gillar att prata, dessutom är vi kvällsmänniskor...
Mamma Jaywanti säger:
– Jag är glad för att jag kom hit för att ge John ett nytt liv; han har haft det så svårt och är värd ett bättre öde.
John, som pluggar till IT-tekniker, säger:
– Nu drömmer jag om att kunna leva ett normalt liv – och att orka vara pappa till mina barn.
Mamma Jaywanti åker snart tillbaka till Indien.
– Jag har haft det svårt och blir slagen av min man varje dag. Så nu har jag bestämt mig för att skaffa ett nytt och bättre liv, säger hon.