PORT-AU-PRINCE. Hungriga magar, raserade hus, föräldrar som dött i jordbävningen, stekheta tält...
Ändå finns det hopp och glädje.
"Queen of Dadadou", 3, får gå i skolan trots att hon egentligen är för liten.
- Men vem kan vägra en liten drottning att gå i skolan, säger skolchefen och läkaren Junie Bertrand, 29, med ett skratt.

Hon kallas "Queen of Dadadou" - "Drottningen av Dadadou" - och få vet att hon heter Abigail.
Hon är allas favorit; lärarna tar henne i famn, kramar och tröstar när hon gråter; skolkamraterna - alla äldre - sköter om henne och stryker hennes kind, ty hon är ett bedårande barn, men med oddsen mot sig, ochfattigdomen med sig.
Om det inte vore för Unicef och dess partner Operation blessings skulle hon gå under tillsammans med sin bror Anderson, 7, och mamma Erline, 28, som dessutom har ett barn i magen och som ännu inte hittat sin man Antoine - barnens far - under rasmassorna.

Bräckliga hyddor

Platsen är tältlägret Dadadou i utkanten av Haitis huvudstad Port-au-Prince, och för er som aldrig har varit i ett uppsamlingsläger - vare sig där bor/förvaras flyktingar eller offer för naturkatastrofer - kan sägas att det inte är någon kul plats.
Små tält eller bräckligt byggda hyddor av presenningar och plast sida vid sida i oändliga rader. Flugor, myggor, stank av urin och andra mänskliga utsöndringar blandat med röklukt från grillar och doft av grillad kyckling. Och så hungriga magar som skriker om natten.
Men också - hur konstigt det än låter - en otrolig glädje och ett hopp om en framtid trots att staden är i ruiner och framtiden ligger dold i dunkel.

35 000 skolbarn dog

Mitt i detta tältläger med minst 2 000 människor finns också tre stora tält som är barnens enda chans att inte hamna på gatan som alla andra 15 000 gatubarn i Port-au-Prince, de är chansen till ett bättre liv någon gång i framtiden.
"Skolor i tält" kallar Unicef sin verksamhet. Eller "Skola-i-en-låda", en låda med svarta tavlan, vita kritor, pennor, skrivblock, skolböcker som snabbt kan öppnas under ett träd eller i ett tält.
Unicef har 50 000 barn i sitt skolbeskydd, barn som annars sprang på gatan eller skyfflades runt av släktingar som inte hade råd med dem. Nu går de i någon av de 1 500 tältskolorna i stället.
- Först och främst måste man rädda liv efter en katastrof. Men nu har vi kommit underfund med vikten av att snarast försöka normalisera barnens liv, och bästa sättet är att sätta dem i skola, säger Mohammed Malick Fall, Unicefs koordinator för Haitis skolor.
CHANS TILL ETT NYTT LIV. I Unicefs skoltält får barnen en chans att lära sig räkna, läsa och skriva. Foto: Axel ÖbergHan rabblar dystra fakta:
4 800 skolor är förstörda. 35 000 skolbarn döda. 457 lärare döda. 800 000 skolbarn går inte i skolan.
- Nu måste vi sprida budskapet till föräldrar och familjen om vikten av att barnen måste gå i skola.

Storebror ligger sjuk

Morgon i lägret Dadadou. Abigail kommer hand i hand med mamma Erline. Storebror ligger hemma i tältet och mår illa. Abigail har svart-vit-rutig klänning med röd krage, hennes ljusa hår är flätat och hon har vita rosetter och små dekorationer. Hur mamma Erline lyckats snygga till flickan i det lilla tältet övergår mitt förstånd. Stolthet kan det nog förklaras med.
Egentligen är hon för liten för att gå tillsammans med de som är fem och sex år, men eftersom storebror Anderson ändå går där, och eftersom hon blivit hela skolans kelgris - den enda blonda; Abigil är albino och sticker ut - och dessutom visat sig ivrig att lära, får hon vara med.

"Många av dem är hemlösa"

Junie Bertrand är läkare, av den sort som har ett särdeles stort hjärta och som har hjälpt fattiga sedan hon gick i skolan. Nu är hon projektchef för skolorna i tältlägret och ger en stor portion kärlek.
- Tidigare hade vi skolverksamhet fem dagar i veckan, men nu bara tre dagar. V hari inte tillräckligt med mat fem dagar i veckan. Alla barn har inte ätit frukost innan de kommer till skolan. Somliga börjar skoldagen med att gråta för att de är så hungriga. Många av dem är hemlösa. Här tränas barnen att - förutom lära sig läsa, skriva och räkna - bli bra medborgare.
- Planen är att hjälpa barnen att så småningom bli precis vad de vill, göra vad de vill, och att de har en viktig roll i samhället, säger Junie Bertrand.
I TÄLT UTAN TAK. Gravida mamman Erline vet inte vad hon ska ta sig till. Inga pengar, ingen bostad - ingenting. Foto: Axel Öberg När Abigail kommer till skolan börjar de med ramsor och sånger, och jag tycker mig höra Haitis version av "O, Store gud."
Tre lärare står framför barnen och dirigerar verksamheten. Tre står längst bak, beredda att rycka in om någon blir kissnödig och vill uppsöka latrinen, eller blir ledsen.

De överlevde - men pappan dog

Erline har alltid varit fattig, men hennes man Antoine jobbade ändå och de delade på hans inkomst, och hon fick två barn och de bodde i en lägenhet i Sente, en och en halv timme från huvudstaden.
Men så kom jordbävningen. Erline och barnen klarade sig trots att huset kollapsade, men hennes man dog på sin arbetsplats.
- Vi har ännu inte hittat honom, säger Erline.
Den lilla familjen hamnade på gatan tills en dag då de fick skjuts till Dadadou.
I april ska Erline föda sitt tredje barn och är orolig för framtiden.
- Jag är rädd för att mitt nyfödda barn kommer att få det svårt. Ingen far, jag har inget jobb, min mamma har inget jobb, säger hon.
Hennes dröm är att hitta ett jobb, kanske starta en liten kiosk, och att hitta tak över huvudet.
- Vi kan inte bo här hur länge som helst. Jag kan inte sova, och när det regnar blir vi blöta, för tältet har inget tak.
Jag ger pengar till en av vaktmästarna i lägret för att köpa vad som behövs för ett tak över familjens huvud, och när vi lämnar den lilla drottningen, hennes mamma och storebror, säger Junie Bertrand:
- Jag hoppas att era läsare vill hjälpa dem, för den här familjen har ingenting, absolut ingenting.