TUNGA METALLER. Sakshi, 8, jobbar varje dag mellan 7 och 14 med elektroniskt skrot från hela världen. Foto: Pieter Ten Hoopen
TUNGA METALLER. Sakshi, 8, jobbar varje dag mellan 7 och 14 med elektroniskt skrot från hela världen. Foto: Pieter Ten Hoopen

8-åringens uppgift: Att leta metall bland gifter

Publicerad

MORADABAD/INDIEN. Sakshi, 8, böjer sig djupt ner över sitt arbete och plockar med sina nakna fingrar bland ­stenar och tunga industrimetaller.

- Det kliar över hela kroppen, men jag måste jobba, säger hon.

Det elektroniska sopberget i världen växer lavinartat. Expressen åkte till staden Moradabad och träffade barnen som tvingas ta hand om det.

Sakshi gräver frenetiskt i stenmassorna med sina hårdhudade, spruckna fingrar. Hon och de andra barnen som sitter runt den stora sophögen letar efter minsta korn av bly, koppar och mässing i det tidiga morgonljuset.

Ibland stryker Sakshi undan sitt hår, det är grått redan av metalldammet i luften. Då och då skriker mannen som är chef över barnen, alla mellan 7 och 10 år, att de ska jobba snabbare. Lyckan är när de hittar hela bitar av sladdar från datorer, bakom plasten finns hel och fin koppar som kan säljas vidare på marknaden.

- Vi får mest pengar om vi hittar koppar men det är svårast att hitta. Ibland hittar vi sladdar eller hela bitar men det är mest smulor, säger Sakshi.

- Men kan vi prata sen, jag måste jobba?

19 000 ton e-skräp

Vår resa börjar 1 424 kilometer bort från Sakshi och Moradabad. Nämligen på kulle 3 i slumområdet Jari Mari i Mumbai. Eller E-wastekullen som den också kallas.

Indien är ett av de länder som utvecklas snabbast i världen. I dag har de flesta indier ett par mobiltelefoner, tv-apparater och många har dessutom läsplattor och datorer. Men med en eskalerande konsumtionshastighet innebär utvecklingen också mängder av elektroniskt skrot från såväl industrier som privatpersoner. Bara Mumbai tros generera 19 000 ton e-skräp varje år, tätt följt av Dehli. Länge hamnade det mesta av elskräpet på kulle 3 i Mumbai där vuxna och barn plockade ut metallerna från plasten och sålde det vidare. Men för några år sedan licenserade regeringen ut återvinnings­processen till några storföretag och slumbefolkningen på kulle 3 kom inte längre åt elskroten i samma omfattning.

- Vi kan fortfarande hämta en del hos de licenserade företagen men vi måste betala för det. De säger officiellt att de ger oss det, men det stämmer inte, säger en av el-skrothandlarna som fort­farande finns på kulle 3.

Möts av en sorglig syn

Han är arg på att regeringen tagit bort deras verksamhet utan att hålla löftena om att hjälpa dem med andra verksamheter.

- Vi behöver ju andra jobb. Och det stämmer inte att elskroten tas om hand korrekt nu, allt körs i stället illegalt till Moradabad. Där syns det mindre, säger han.

Vi bestämmer oss för att åka till Moradabad i staten Uttar Pradesh, som är en av Indiens fattigaste provinser. Enligt Unicef bor där 199 miljoner människor, varav 82,5 miljoner är under 18 år. Nära 23 procent lever i fattigdom och 20 procent av allt barnarbete sker i Uttar Pradesh.

- Barn har traditionellt jobbat inom metallindustrin men regeringen har fått bukt på en del och det är sällan barn jobbar i fabrikerna numera. Men i stället har det flyttats till hemmen där det är svårt att stoppa. Och sen har den här nya e-skrot­industrin, som vi fortfarande vet väldigt lite om, också ­kommit till Moradabad, säger Tannistha Datta på Unicef.

Framme i Moradabad möts vi av en betydligt sorgligare syn än i Mumbai, framför allt nere vid flodområdet Bangla Gaon. Marken är täckt av gamla kretskort, batterier och mobilkroppar. Längs gatorna ligger högar av sladdar som rivits ur datorer. Luften ovanför husen är insvept i gula moln, de kommer från den del av processen där plasten smälts för att få fram guld och koppar. Det stinker av syran de doppar skräpet i för att få fram metallerna. Dammet från rummen där de krossar metallerna för att sedan smälta samman det till en säljbar massa sätter sig i halsen. Bakom nästan varje dörr pågår verksamhet med elektroniskt skrot. Överallt i processen sliter barn.

- De kommer ofta från landsbygden med sina föräldrar. De jobbar på dagarna och sover i verkstan på nätterna. Det är deras sätt att hjälpa familjen, säger Mujahed, som driver flera av verkstäderna.

Han berättar han tar emot lastbilar med elektroniskt skrot från Mumbai och Delhi. En del kommer från Indien men även från utlandet, trots att det är illegalt.

- Vi tar hellre det från utlandet eftersom det är mycket billigare, säger han.

Sakshi är längst ner i kedjan

När jag frågar om arbetarna får skyddshandskar eller någon form av undervisning skrattar han till.

- Nej, de har inget skydd. Var ska vi ordna det? Men det kan vara väldigt farligt förstås.

Längst ner i elskrotkedjan ­sitter åttaåriga Sakshi och hennes syster Swati, 10. De får bottenskrapet av elsoporna och sorterar det som ligger kvar på marken när datorerna forslats i väg. Inget av barnen vet vad skräpet kommer från ursprungligen, de är fokuserade på att hitta metallerna. När de sorterat stenar och grus från metallerna går de slutligen till floden och tvättar metallkornen som de hittat. Vid floden vaskar de också fram mer metaller från stora säckar med pulver som kommer från industrierna.

- Jag vet inte var det kommer från. Det bara kommer en hög hit. Det svåraste jobbet är i floden, det är svårt hitta koppar i pulvret, säger Sakshi.

Vi träffar henne senare igen, när hon har slutat jobba, hemma i familjens enkla hus. Det är mörkt och de saknar el. Råttorna springer kors och tvärs över golvet. Hennes mamma Pushpa, 32, sitter på det kalla stengolvet och knådar en bröddeg. När vi kommer flyttar sig Sakshi och hennes mamma till ett litet rum där två sängar står in­­klämda som hela familjen med fem barn får dela. Dit når inte råttorna.

- Vi har ingenting, det är därför barnen måste jobba, säger Pushpa.

Sakshi säger att hon har ­jobbat med elskrot länge, trots att hon bara är åtta år.

- Jag börjar jobba klockan 07 och jobbar fram till klockan 14. Sen leker jag lite och sen städar jag här hemma. Sen sover jag, säger Sakshi.

Hon berättar att det finns en skola i området men att hon inte hinner gå dit.

- Skolan är samtidigt som ­jobbet och då måste jag jobba, säger hon.

Hon har varit i skolan några gånger och säger att de får lära sig väldigt svåra saker.

- De lär oss hur man räknar meloner och djur och sånt, säger hon.

Sakshis mamma Pushpa säger att hon önskar att barnen kunde gå i skolan men att de inte har råd.

- Tre av mina barn måste jobba, annars klarar vi oss inte. Min man jobbar också och jag tar hand om ­hemmet och försöker göra saker här, säger hon.

Men Pushpa är orolig för hur tungmetallerna påverkar hennes barn.

- Min äldsta dotter Swati känner sig paralyserad i benet. Det gör ont och hon får svårt att gå. Jag är rädd att hon ska bli för­lamad. Och Sakshi har problem med huden.

Sakshi håller upp sin arm för att visa.

- Det kliar överallt och blir prickar. Alla de mörka prickarna kommer från jobbet och sådana har jag på hela kroppen, säger hon.

Lungorna tar mycket stryk

En läkare i området, doktor Dharmendra, berättar att många barn lider av hudallergier.

- Det är alla kemikalier de står i. Huden och lungorna får också ta mycket stryk. Vi har mycket tuberkulos här. De klarar sig ganska bra som barn men i den här staden dör de flesta vid 45-årsåldern, säger doktor Dharmendra.

Trots att arbetet med elskrot är illegalt och egentligen ska skötas av licenserade företag visar befolkningen oss allting öppet, även barnarbetet.

- Var ska de annars göra av allt elektroniskt skrot? Ibland kommer det någon hit men vi behöver bara betala honom under bordet. Stoppar de oss, flyttar vi bara några kilometer upp längs floden, säger en av elskrothandlarna.

Men Tannistha Datta från Unicef berättar att de har ett projekt i Moradabad för att åtminstone få stopp på barnarbetet.

- Vi har identifierat 14 000 barnarbetare i 100 slumområden i Moradabad. Där jobbar vi för att familjerna ska förstå hur viktig utbildning är för barnen och att de ska låta barnen gå till skolan. Vi jobbar brett, genom att närma oss mödrarna, skapa jobbtillfällen för dem och bryta sociala mönster. Vi kan inte bara ta barnen till skolan utan att ersätta familjen för förlorad arbetsinkomst. Det är mycket komplext.

Hon säger att el-skrotindustrin är något av ett svart område.

- Det är ett problem på flera nivåer; miljölagar, industri­regler samt barnarbete. Det krävs stora studier om hur ­problemet ska angripas och det är Unicef intresserade av att göra. Vi vet fortfarande för lite, säger Tannistha Datta.

Inga drömmar

Men för Sakshi betyder detta väldigt lite. Hon rycker bara på axlarna när vi pratar med henne om att sluta jobba.

- Vem ska då jobba ihop pengar åt familjen? frågar hon oss.

När jag frågar henne om vad hon drömmer om inför framtiden, tänker hon länge men hon kan inte komma på något. Hon har inte tid eller råd att drömma om en framtid. Men det finns en sak hon önskar ska ske.

- Min bästa kompis går i skolan nästan varje dag. Det skulle jag också vilja göra, säger hon.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag