Fader Maksim håller hårt i det metalliska rökelsekaret. Metodiskt svänger han det fram och tillbaka och sprider helig rökelse - vit som moln i den ortodoxa kyrkans bönesal i centrala Homs.

Prästen ber för fred, försoning och mirakel för att rädda Syrien från det pågående blodbadet som hittills har ­skördat cirka 5 000 människo­liv - bara i Homs.

Gömt artilleri på åkrar utanför staden bombar rebellkontrollerade områden i gamla Homs. Granater hörs både när de avfyras och när de exploderar. Ibland så intensivt som en granat per minut.

En bit bort från den snart 50 år gamla kyrkan, i kvarteret Akrama som är dominerat av regimtrogna muslimska alawiter, står en lastbil med kompressor och sprutar vätska i avlopps­systemet. En man öppnar upp det tunga avloppslocket och kikar ner i mörkret. En medelålders herre förklarar, viskande, att det inte beror på något fel i kloaken:

- Det är en säkerhetsåtgärd för att hindra rebeller från att använda avloppssystemen som en eventuell flyktväg.

Medan prästen fortsätter sin gudstjänst tänder Natalie, 23, och Daniel, 52, stearinljus vid fötterna till en liten belyst staty av Jungfru Maria. De hoppas på att de snart ska få återförenas med sina familjer. Natalies föräldrar och tvillingsyster är fast i det belägrade kvarteret al-Hamidiyah i centrala Homs.

- Det har gått fem månader sedan vi sågs sist. Sedan dess har rebellerna hållit dem som mänskliga sköldar. De har inte för avsikt att göra min familj illa. De förser min pappa, som är diabetiker och har hjärtsjuk­domar, med mediciner. Jag är tacksam för det, säger Natalie tyst.

Al-Hamidiyah är ett av få områden som kontrolleras av rebellerna, främst av bataljonen al-Farouk. Rebellerna är rädda och använder Natalies föräldrar och ett 70-tal andra kristna som skydd mot regimens anfall. Nyligen gick de med på att låta nio personer lämna området.

- De var riktigt sjuka. Folk är instängda, lider brist på mat, vatten och mediciner. Fader Franc från Holland bakar och förser dem med bröd och vatten, säger fader Maksim.

Natalie har telefon­kontakt med sina för­äldrar och sin syster. Oftast är det dålig ­täckning i gamla Homs. Hennes syster måste gå upp på hustaket - rättare sagt till den översta våningen som är sönderbombad - för att få in signal på mobilen. De hinner utbyta några ord innan hon springer ner igen. Hon är rädd för prickskyttar.

- Sist jag pratade med henne var det för ett par dagar sedan. Hon är en mästare på att ljuga. Både hon och min mamma ljuger för mig när jag frågar om hur de har det. De säger att allt är bra med dem. Jag vet att deras liv svävar i fara, säger Natalie och skakar på huvudet.

Rebellerna försöker hålla god relation till de människor som är kvar i området. Men under de hårdaste striderna ­ockuperade de hus, kyrkor, moskéer och butiker.

- Både rebeller och den regimtrogna milisen "shabiha" har vandaliserat och stulit från våra hem. Många människor upptäckte sina ägodelar på provisoriska marknader i staden, säger Natalie.

Hon tillägger:

- Tidigare var jag regimvänlig men inte nu längre. Efter vad båda sidor har gjort står jag neutral. Jag vill inte stöda någon - jag stöder mitt hemland Syrien.

Daniel, som sitter på kyrkbänken och lyssnar på Natalie, stöder däremot regimen helhjärtat. Han är från sam­hället al-Qusayr ett par mil utanför Homs mot den libanesiska gränsen. Han och hundratals andra kristna tvingades i februari lämna sina hem.

- Vi deltog i en regimvänlig demonstration. Vi var cirka 7 000 kristna i samhället. Kvar finns det bara 500 människor. Islamistiska milisgrupper vill köra ut de kristna, säger Daniel.

Daniel har två barn. Nu bor han hos vänner i stadsdelen Akrama. Hans hus är delvis förstört. I 30 år har han jobbat och lagt det han tjänat på huset. Allt är borta. Han tycker att de kristna är den svagaste gruppen i samhället.

- De får stryk både av regimen och av rebellerna. Vi har ingen ambition att styra landet - men vi vill stanna kvar i våra hem.

Fader Maksim för­klarar gudstjänsten över och bjuder de få för­samlingsmedlemmar som har kommit på kaffe. Alla pratar om kriget i Syrien. Föräldrar och deras vuxna barn. Man märker ett tydligt generationsskifte. De vuxna barnen stöder oppositionens krav på att regimen ger upp makten. Men föräldrarna skräms av tanken att islamister kan komma till makten.

- I början av upproret stödde cirka 90 procent av de kristna regimen. Nu är de färre - men majoriteten är regimvänliga. De som inte stöder regimen längre anser att staten inte har kunnat skydda dem. De är besvikna. Men det betyder inte att de ger sitt stöd till rebellerna, säger fader Maksim.

Den beväpnade ­oppositionen domineras av sunnimuslimer, men det har gjorts blyga försök att rekrytera kristna, kurder, drus, turkar. I Homs­provinsen bor 1,4 miljoner människor och de kristna utgör cirka 30 procent av invånarna. De flesta har flytt från Homs till de tiotal kristna byarna i den populära turistorten Wadi al-Nasara. Det är inte bara de kristna som har flytt till kristna områden. Homs är delat - religiöst delat.

Jag lämnar kyrkan och tar mig till stadsdelen Baba Amro. Till skillnad från tidigare besök till det krigsdrabbade Syrien rör jag mig fritt i de "säkra områdena" - utan att agenter från säkerhetstjänsten "mukhabarat" följer efter mig.

Vid varje korsning har den reguljära armén en vägspärr. Soldater håller hårt i sina ryska automatvapen och oftast står en civilare med några pappersark i handen. Det är listor på efterlysta rebeller.

Jag passerar huvudvägspärren till Baba Amro. Hit får bara soldater med tillstånd, de få familjer som har återvänt till sina sönderbombade hus eller journalister med tillstånd att ta sig in.

Fem soldater följer med mig när jag går runt i Baba Amro. Gatorna är tomma. En och annan person som har återvänt till den belägrade stadsdelen passerar tyst förbi soldaterna. Det är spänt. Krigsspåren är tydliga i varje hus och på varje gata. Brända hus, sönderbombade byggnader, vägspärrar och skräck i luften.

- Vi har kontroll över hela kvarteret. Du kan röra dig var du vill så länge du inte tar dig till järnvägsbron där borta, säger Abou Ibrahim som har befälet.

Prickskyttar från rebellsidan är aktiva i kringliggande områden. De har lyckats döda en och annan soldat i Baba Amro.

- Ha skottsäker väst och gå inte på öppna platser. Du kan få ett skott i ­huvudet, säger han allvarligt.

Det sunnidominerade området Baba Amro reste sig mot regimen efter att en grupp aktivister demonstrerade på torget i centrala Homs och krävde refomer. I början ville aktivisterna att stadens hatade borgmästare Ayad Ghazal skulle avgå.

I början av mars stormade den reguljära armén Baba Amro. Rebeller ur Fria Syriska Armén orkade försvara Baba Amro i knappt en månad. Sedan flydde till de centrala delarna av Homs och främst till det kristna kvarteret al-Hamidiyah i gamla staden.

De få journalister som tog sig in till stadsdelen under belägringen betalade ett högt pris. Den 22 februari, en vecka innan armén stormade stadsdelen, attackerades ett provisoriskt medie­center och den amerikanska journalisten Marie Colvin och den franska fotografen Remi Ochlik dödades.

Få familjer har vågat återvända till Baba Amro.

Den 50-åriga Amal Joumaa flydde bara fem dagar före offensiven. Jag knackar på hennes dörr. Hon tar paus från storstädningen och öppnar försiktigt.

- Jag och mina barn och barnbarnen var här under de hårdaste striderna. Följ med mig till sovrummet för att se var granaten slog ner. Titta upp - en stor del av taket har rasat, säger Amal.

Amal hade precis som tusentals andra civila svårt att lämna stads­delen under striderna. Det var livsfarligt bara att gå ut och försöka hämta vatten eller fråga grannar om bröd eller mat.

- Vi visste inte var bomberna kom ifrån. Vi blev fast mellan arméns beskjutningar och rebellernas eld. Vi var tio ­personer som tog skydd i vardagsrummet, säger Amal. Vardagsrummet var säkrast för att det ligger i mitten av huset.

Före kriget fanns det 23 apotek i Baba Amro. Bara ett av dem håller öppet. Najm Brijawi har haft sitt apotek i stadsdelen sedan 1979. Andra veckan i februari förra året stängde han ner och flydde.

- Få människor har återvänt. Folk frågar mest efter mediciner för blodtryck, diabetes och hjärtproblem, säger Najm innan han hämtar en salva mot brännsår till en kund.

Flera hundra år gamla kyrkor har ­förstörts i centrala Homs. Den mest kända är Syrisk-ortodoxa kyrkan Saint Mary Church of the Holy Belt som byggdes under första århundradet efter Kristus. Där bevarades Jungfru Marias bälte. Bara framsidan av kyrkan står kvar - resten är sönderbombat.

Gamla staden är numera den nya frontlinjen. Jag tar bilen och åker tillbaka till de centrala delarna av staden och till kvarteret Bab al-Sibaa - det sista kvarteret som rebellerna förlorade. Inga bilar får köra in. Sopor, glassplitter, rester av gamla nedbrända möbler ligger överallt. Utblåsta butiker och hus gapar tomma.

Sergeanten och prickskytten, Mustafa Zaiton, 23, är sunnimuslim från Damaskus. Han har skadats två gånger i strid. På över 15 månader har han inte träffat sin familj eller sin flickvän. I sitt civila liv är Mustafa skräddare.

- Jag är här för att försvara mitt land. Jag försvarar varken regimen eller president al-Assad, säger Mustafa.

Rebellerna har listor på soldater som tjänstgör här. Mustafa är en av dem. På kvällarna mobbas han av sina motståndare på andra sidan gatan. De ­försöker få honom att byta sida för att han är sunnimuslim.

Rebellerna använde vad helst de kom åt för att försvara området. I närheten av en moské ligger en trasig katapult. Jag går förbi den och trampar på sotiga bråten och tar mig in till ett hus med innegård. Mediciner, sprutor och hemmagjorda bomber ligger kvar på golvet. Alldeles vid toaletten gapar ett stort hål på golvet - det är en gammal brunn som gjordes till en hemlig tunnel.

- De använde gården som ett fältsjukhus. När vi stormade området flydde de flesta genom tunneln. Det tog tre månader för att erövra detta område, säger Mustafa.

Homs är Syriens tredje största stad efter Damaskus och Aleppo. Staden som ligger vid floden Orontes och är en av de första bebodda platserna i världen grundandes av seleukiderna under 300-talet före Kristus. Homs är även känt för korsfararborgen Krak des Chevaliers. Rebellerna kallar Homs för "revolutionens huvudstad". Regimen är medveten om att Homsborna har en särskilt varm ställning hos alla syrier - de är omtyckta och älskade.

Den som vinner Homsbornas hjärta vinner kriget.