Stormen "Leslie" river, sliter och ryter. Regnet piskar mot kind och hår.

Men när Martin Schibbye och Johan Persson tar sina nära och kära i famn på den våta asfalten på Arlanda är det med ens bara värme och kärlek i luften.

Där väntar mammor och pappor, bröder och systrar. Plötsligt är det som om storm och regn och isande kyla inte finns.

- Det är lyckans dag i dag, säger Johans mamma, Kristina Persson Expressen fick den första bilden av svenskarna på väg hem från Istanbul. Foto: Sven Lindwall, till Sveriges Radio.

Med finns också Martins fru Linnea Schibbye Steiner som också var med på planet.

Hon är ett enda stort leende och kan inte låta bli att kyssa sin man gång på gång.

- Det är bara underbart och härligt och galet, säger hon till SVT.

De friade journalisterna svarar kort på mediernas frågor om hur det känns att vara hemma.

- Det är skönt, säger Johan.

- Det här är första dagen som jag har min yttrandefrihet tillbaka, säger Martin innan de åker för att hålla presskonferens i ABF-huset i Stockholm.

Det är i slutet av juni 2011 och Martin Schibbye och Johan Persson förbereder sig för att ta sig över gränsen från Somalia in i Ogaden.

De har sedan några veckor tillbaka planerat resan från den somaliska staden Galkayo. Först har de med sig vakter som följer dem till gränsen. När de väl passerat är det bara de två och en chaufför. Det är mitt i natten och becksvart ute. Efter ett tag möter de som planerat upp soldater från ONLF-gerillan.

- Vid någon tidpunkt upptäcks vi av armén. Sedan förföljer och spårar de oss, tills det att de anfaller den grupp från ONLF som vi är med, säger Martin Schibbye på presskonferensen i Stockholm

På eftermiddagen den 30 juni 2011 sitter Martin Schibbye och Johan Persson under ett träd med sin tolk. Det är då anfallet sker och de blir beskjutna av den etiopiska armén med automatvapen. Här har de landat på Arlanda och är påväg ner till ett väntande mediauppbåd. Foto: Sven Lindwall

Ganska snart blir både Martin och Johan träffade av arméns kulor. De bestämmer sig för att stanna på platsen och de håller upp armarna i luften för att inte bli skjutna igen. I efterhand får de veta att två ONLF-soldater skadats, en av dem avled senare av sina skador.

- Planen som vi hade med ONLF var att om vi träffar på etiopisk militär så skulle de sticka och vi stanna kvar. Vi ville inte hamna i en situation med korseld, säger Johan Persson.

De grips av militären och nu börjar några tuffa dagar då de inte vet om de ska få leva eller om de kommer att skjutas. Den första natten i fångenskap sover de under ute under stjärnorna De försöker få militären att inse att de måste till sjukhus. De oroar sig framför allt för Johan Perssons skottskada, han har förlorat mycket blod och har ett stort hål i armen. Ett tag verkar det som att de faktiskt ska få komma till ett sjukhus. En bil har beställts och körts fram. Men i sista stund kommer nya order och sjukhusbesöket ställs in.

Flera dagar följer när de varken får sjukvård eller tillåts ha någon kontakt med omvärlden. De utsätts för skenavrättningar och tuffa förhör där de uppmanas erkänna att de är terrorister. Under presskonferensen beskriver de dagarna som surrealistiska. De tvingas även medverka i inspelningarna av den propagandafilm som sedan utgör bevis mot dem under rättegången. Under presskonferensen förklarar de också varför de lät sig videofilmas.

- Vi ville att det skulle finnas bevis på att vi levde när vi greps. Vi tänkte att om vi dör så kanske den här filmen kommer att komma ut på något sätt, säger Martin Schibbye.

Vid ett tillfälle tvingas de gå rakt ut i öknen åt varsitt håll med beväpnade soldater i ryggen. Martin Schibbye berättar hur en soldat lyfter vapnet, siktar mot honom, men sedan skjuter i busken bredvid. Johan Persson hör skottet.

- Jag trodde att Martin var död, säger han.

Samtidigt hemma i Sverige vet deras anhöriga inte vad som händer. Ovissheten om svenskarnas öde är stor.

Den 3 juli berättar vännen och kollegan Anna Roxvall för Expressen.

- Jag pratade med dem senast den 27 juni, då hade de precis tagit sig över till Etiopien, sedan dess har det varit dödstyst, säger hon.

Efter fyra dagar i fångenskap får Martin Schibbye och Johan Persson tillslut träffa den svenska ambassadören Jens Odlander, på kvällen den 4 juli. Något som de beskriver som en stor lättnad: Nu vet de att de inte kommer att död "Vi har försökt sova framför allt. Det har varit svårt", säger Martin om tiden i frihet. Foto: Anna-Lena Mattssonas.

- Vi kände att så länge vi inte meddelat Sverige att vi finns här så svävar vi i fara. Den sekunden vi fått ringa till en ambassad och säga att vi finns här och lever, då är vi safe, säger Johan Persson.

De får då också kontakta anhöriga för första gången via telefon.

Hemma i Sverige säger Johan Perssons pappa Kjell Persson:

- Det absolut viktigaste är att de kommer trygga därifrån.

Efter mötet med ambassadören flyttas svenskarna till huvudstaden Addis Abeba. Först hålls de häktade på en polisstation.

Den 6 september kommer åtalet. De anklagas för att ha tagit sig in i landet olagligt, samt för terrorism. I samband med åtalet flyttas de till det ökända Kalityfängelset.

Den 18 oktober inleds rättegången. Den är mycket uppmärksamm Martin får en kyss av sin fru Linnea. Foto: Anna-Lena Mattssonad hemma i Sverige. På plats i rättssalen finns representanter från ett flertal medier. Dessutom en stor internationell uppslutning - ett femtontal länder har skickat representanter. Bland annat så är den amerikanske ambassadören i Addis Abeba på plats.

- Att komma till de här rättegångsdagarna, att se kolleger och diplomatbilar, det gjorde att vi pallade rättegångsdagarna. Att det var någon där som lyssnade på den här farsen, det gav oss en oerhörd styrka, säger Johan Persson.

Det blir några spända månader i väntan på dom. När den så kommer den 21 december blir det en chock. Journalisterna har funnits skyldiga och åklagaren yrkar på 18 års fängelse.

Linnea Schibbye Steiner är på plats i Addis Abeba när beskedet kommer.

- Jag känner mig tom. Det är en bra beskrivning av hur jag känner just nu.

- Vid varje rättegångstillfälle har vi haft lite ögonkontakt och har försökt kommunicera. Det är förstås förbjudet men vi försöker, säger hon.

Johans pappa Kjell Persson till Expressen efter domen:

- Vi kommer att fixa det här. Inte bara för Martin och Johans skull, utan för hela omvärldens.

Samtidigt skickar Martins mamma Karin Schibbye en uppmaning till Fredrik Reinfeldt.

- Jag tror att om Sverige verkligen ska visa hur viktigt det här är så är det Reinfeldt som måste stå upp för det, som chef för departementen och regeringen. Jag tror att det prestigelösa samtalet är det som krävs nu. Martin och Johan håller presskonferens i Stockholm Foto: Jens L'Estrade

Några dagar senare får Martin och Johan för första gången efter den chockartade domen träffa sina anhöriga. Under en timme får de äta svensk mat, lussekatter, svenskt bröd och färskpressad juice.

Allt för att de ska kunna få en dräglig jul i fängelset.

- Vi har hittat ett bageri här i Addis som bakar svenskt bröd och bullar, säger Johans pappa Kjell Persson.

Den 27 december fastlås domen till elva år vardera.

Medan de anhöriga åker fram och tillbaka mellan Etiopien och Sverige försöker Johan Persson och Martin Schibbye klara av vardagen i fängelset. Förhållandena är tuffa. De sover i en sal med 200 andra fångar. Lysrör i taket är tända dygnet runt och det springer råttor på golven. Värmen är nästan outhärdlig och flera medfångar är svårt sjuka utan att få vård.

- Vi tränade mycket. Vi tvingade i oss mat. Den stora utmaningen där var för det första att inte bli dum i huvudet och för det andra att inte bli sjuk. Och för att inte bli sjuk måste man käka även om det är 40 grader varmt och man bajar vatten. Sedan så pratade vi hela tiden. Vi pratade otroligt mycket om allt möjligt för att hålla i gång, säger Johan Persson.

I januari beslutar de sig för att inte överklaga domen, i stället väljer de att be om nåd.

I Sverige får regeringen kritik för sin tysta diplomati.

Under gårdagens presskonferens är Johan och Martin försiktiga med att recensera den svenska regeringens insats.

Johan Perssons pappa Kent Persson säger dock till Dagens Nyheter att han är kritisk till Carl Bildts uttalande kort efter gripandet, om att svenskarna "gett sig in i ett konfliktområde som vi har avrått mycket starkt ifrån". Han är också kritisk till att Fredrik Reinfeldt vid ett tillfälle beskrev Etiopien som en diktatur.

- Han säger att Etiopien är en diktatur mitt när man försöker skapa kontakter nere i Addis. Hur tänkte han?, säger Kjell Persson till DN.

Det hade förekommit rykten en längre tid. Den 6 juli i år kunde Expressen berätta att svenskarna troligtvis kommer att släppas i mitten av september i samband med nyårsfirandet i landet. Den 10 september kommer tillslut beskedet att de benådas.

I en intervju med etiopisk tv får svenskarna bedyra att de ångrar sig och att det var "det dummaste de gjort i hela sina liv". Något som de under presskonferensen berättar att de inte menade, men att de fortfarande befann sig i fängelset när intervjun genomfördes.

På kvällen firar de på svenska ambassaden med pilsner och blåbärsmuffins. Det beslutas att de ska flyga till Istanbul några dagar för att ta igen sig innan de åker till Stockholm och träffar medierna.

Linnea Schibbye Steiner berättar att hon haft ett kort samtal med sin man samma kväll.

- Han ringde och sade att han älskar mig. Det var i princip allt han hann säga, men han var väldigt lättad och glad.

När de tillslut flyger hem till Sverige träffar Expressen dem på planet.

- Det känns jävligt skönt att få komma hem, säger Johan Persson och ler.

- Vi har koncentrerat oss på att bli människor igen. Vi har försökt sova framför allt. Det har varit svårt, men vi har lyckats knäcka några timmar, säger Martin Schibbye.

Några rader bakom dem sitter Linnea Schibbye Steiner och några rader framför sitter Sveriges ambassadör i Etiopien, Jens Odlander.

Samtidigt är Martin Schibbyes mamma med i Gomorron Sverige i SVT, förväntansfull och glad. Hon ringer upp sonen på planet:

- Hallå, hallå... du är i direktsändning. Du är mycket välkommen hem, hälsar alla.

Sedan fortsätter hon:

- Tänk, snart är de här! Den här lättnaden som kommer att infinna sig, kanske i morgon bitti först, så ljuvligt, säger hon.

När planets hjul äntligen träffar landningsbanan vänder sig ambassadör Odlander mot de frigivna journalisterna.

- Känns det bra?, frågar han.

Båda nickar.

Martin Schibbye berättar hur ofta han drömt om just den här stunden under fångenskapen.

- Varje gång jag hört ett flygplan, säger han.

När de några timmar senare kommer in till presskonferensen på ABF-huset i Stockholm möts de av jubel och applåder. De berättar om planerna framöver:

- På ett personligt plan är det självklart en lättnad, en glädje, en chock att vara fria. Men på ett professionellt plan får vi aldrig glömma att det är en internationell skandal att vi dömdes till elva års fängelse för att vi gjort vårt jobb, för att vi intervjuat en part i en konflikt.

- Även om vi är glada i dag att vi kom ur fängelset går våra tankar till dem som är kvar, till dem som är sjuka, till dem som aldrig kommer att lämna fängelset utan dö där, säger Martin Schibbye.

Samtidigt twittrar Esayas Isak, bror till den svensketiopiska journalisten Dawit Isaak som suttit fängslad i Eritrea i över 4 000 dagar: "Dawit, nu håller Johan och Martin presskonferens. Hoppas att du också får göra det snart."