Bris slår larm: Psykisk ohälsa bland barn ökar. Foto: SchutterstockBris slår larm: Psykisk ohälsa bland barn ökar. Foto: Schutterstock
Bris slår larm: Psykisk ohälsa bland barn ökar. Foto: Schutterstock
Under dagen chattade BRIS kurator Jonas på Expressen.seUnder dagen chattade BRIS kurator Jonas på Expressen.se
Under dagen chattade BRIS kurator Jonas på Expressen.se

4 barns brev till Bris - det skriver unga om

Publicerad

Psykisk ohälsa, ångest, oro och självmordstankar är ett växande problem hos barn som hör av sig till Bris.

– Det är en verklighet som inget barn ska behöva leva i men som tyvärr många gör, säger generalsekreterare Magnus Jägerskog.

Så här kan breven som kommer in till barnrättsorganisationen se ut.

En 13-årig tjej

"Hej. Jag är inte säker på varför jag skriver till er, för jag vet inte om det finns något ni kan göra. Men jag hoppas det.

Jag vill inte prata med mina föräldrar. Min storebror var deprimerad, skar sig själv och försökte begå självmord. Det tog jättehårt på mamma som blev sjukskriven. Jag vill inte att hon ska känna att det är hennes fel att båda hennes barn inte mår bra. Jag tror att om jag berättar kommer hon känna sig misslyckad som förälder och så skäms jag enormt. Min pappa har problem själv som han tar ut på mig. Jag vet att han älskar mig men han får mig ofta att känna mig dålig.

Jag har haft svårare att andas den senaste tiden och det kan antingen bero på astma, eller också ångest. Det börjar oftast med att jag får dåligt självförtroende och sen blir jag typ stressad, yr och gråtfärdig och om jag inte lyckas stoppa det så börjar alla tankar om allt annat i livet som stressar mig komma upp och sen vill jag bara gräva ner mig så långt jag kan och aldrig komma upp igen. Jag har googlat och tror att jag har panikångest. Det har hänt kanske 6-7 ggr sen i somras.

Vad ska jag göra? Orkar verkligen inte med livet just nu. Tänker ofta självmordstankar."

 

En anonym kille

"Hej!

Jag vet inte om jag orkar kämpa längre med mitt liv. Jag har så mycket jag vill skriva men det går inte. Jag är så trött på att berätta om allt som tynger, även fast min kropp vill få ur sig allt. Jag bär på sån ilska och sorg varje dag.

Jag har mått dåligt länge nu. Allting började när min mamma och pappa skulle skiljas, mitt liv rasade samman för jag fattade inte varför riktigt, de bråkade aldrig och var alltid så glada och snälla mot varandra. Så jag fattade inte varför de skulle skilja sig. I alla fall jag mådde jättedåligt över det. Jag orkade inte med skolan då så jag slutade gå dit. Senaste månaderna innan jullovet skolkade jag nästan varje dag. Mina rutiner har också blivit helt omvända, jag sover från fyra på morgonen till tre på eftermiddagen. Jag äter inte så mycket längre, känner mig ful och dålig. Men jag har inte frågat efter hjälp för jag är rädd att mina ”problem” är för små och de ska tycka att jag är löjlig.

För ungefär 2 månader sen så började jag skära mig själv. Jag försöker sluta men det går inte. Jag har även väldigt svårt att sova och är trött hela tiden. Det kan ta upp till fyra timmar innan jag somnar, jag bara ligger och tänker jättemycket. Så jag gick till slut och bokade möte med kuratorn på skolan, och hon tyckte det var så allvarligt så hon ringde min mamma som kontaktade BUP. Jag började hoppas att jag äntligen skulle få hjälp. Men då sa mamma att BUP tyckte det var onödigt att jag kom dit. Jag förstår inte! Ska man verkligen behöva ta livet av sig för att BUP ska fatta? Det går inte in i mitt huvud hur de prioriterar. Den lilla grejen jag var så rädd för att få höra under dessa år, var precis det jag fick höra."

 

Från en tjej som har gråtit över tangentbordet när hon skrev det här

"Hej Bris,

Jag mår inte bra. Jag kan inte prata med någon mer än er på Bris. Jag går till kuratorn i skolan men jag vågar aldrig riktigt säga som det verkligen är. Det jag skulle vilja säga är att vissa dagar är bättre än de andra men de allra flesta upplever jag som ett rent helvete. Jag har skilda föräldrar och bor hos min pappa varannan vecka. Jag har aldrig stått riktigt nära dom.

De dagar som känns som helveten tänker jag ofta på hur skönt det hade varit att försvinna, att aldrig mer behöva känna ångest. Det känns som att inget funkar och att jag sakta går sönder. Och jag känner mig så värdelös, ful och misslyckad. Som ni kanske märker har jag inte så bra självförtroende och har nog aldrig riktigt haft det. Det känns inte som att något kommer att hjälpa.

Jag är inte mobbad, mina kompisar försöker hjälpa mig men jag behöver nog hjälp av någon som är proffs. Jag var en av de bästa i klassen förut men nu är jag knappt i skolan längre och jag gör inte mina läxor. Det är inte att jag inte vill, jag försöker men jag misslyckas varje gång. All denna hets om betyg blir för mycket, men jag tror inte att det är det som gör att jag mår så dåligt. Jag känner mig bara förvirrad, vet inte vart jag ska ta vägen längre eller vad jag vill bli eller göra med mitt liv.

Förra året var jobbigt. Det var många viktiga som dog, min faster som jag stod nära och också min katt som jag haft i hela mitt liv. Jag har alltid bara tryckt undan allting, alla känslor och händelser och nu känns det som om de kommer ikapp mig.

Jag gråter varje kväll tills jag hyperventilerar så jag nästan svimmar. Orkar verkligen inte mer. Ställer ofta frågan ”varför lever jag ens” till mig själv och nu vet jag knappt varför jag gör det… Jag vet bara inte vad som är felet, är det jag?

När jag läser det här nu ser det ändå inte så farligt ut. Egentligen vet jag inte varför jag mår så jävla dåligt som jag faktiskt gör.

Svara snälla inte med ”det är tufft att vara tonåring” för det orkar jag inte höra på."

 

LÄS OCKSÅ: Bris slår larm: Psykisk ohälsa bland barn ökar

 

17-årig tjej

"Hej Bris!

Jag är en tjej på 17 år som känner mig så otroligt ensam hemma. Jag bor med min mamma och träffar pappa väldigt sällan. Det känns som om jag inte har någon alls att prata med. Jag lider av ångest varje dag och det är jobbigt. Först blir de panik och då kan jag inte andas eller äta och börjar kallsvettas och börjar darra, sen blir jag ledsen och mår så dåligt.

Jag behöver prata med er för min kurator sa att om det inte blir bättre så var hon tvungen att ta det vidare till mina föräldrar och till BUP, så det var ju lika bra att gå därifrån på en gång. Jag vill verkligen inte att mina föräldrar ska få reda på några av mina problem. Jag vill inte att mina föräldrar ska behöva må skit bara för att deras jävla barn är sämst och mår skit. Min pappa sa en gång att hans rykte skulle förstöras och att allt var mitt fel. Kan man få hjälp någon annanstans utan att ens föräldrar behöver veta om det?

Jag känner mig extremt rädd och vilsen, jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra. Skulle uppskatta att få någon hjälp om var jag kan vända mig, jag törs inte gå tillbaka till min kurator, detta mejl då jag skriver anonymt är första gången jag faktiskt berättar för någon hur jag mår och det känns läskigt men jag vill verkligen ha hjälp!

Tack."

 

Breven är baserade på autentiskt material men har ändrats för att ingen ska känna igen sig. Alla barn som hör av sig till Bris är anonyma.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag