Parabolerna finns över hela Teheran. Från det mer välbärgade norra stadsdelarna till de fattigaste områden i söder. Och alla är de illegala. - Det sägs att vi har flest parabolantenner i hela världen, säger parabolförsäljaren Ali Hamid när vi träffas på taket till ett höghus. Han har just installerat en ny. - Jag säljer 50-60 i veckan och det finns tusentals försäljare som jag. Som mest har jag sålt 500 i veckan. En köpare kan för motsvarande tusenlappen få över 1 000 kanaler. Och där finns allt. Iranska sändningar från Los Angeles. MTV i ett otal varianter. BBC. CNN. Filmkanaler. Ja, porrkanaler. Ett 30-tal med namn som Eurotica tv och Sextv. Allt, allt, allt. Så all världens tv strömmar rätt in i de iranska hushållen. Tanaz Amadi och Mohammed Reza bor i en trea i norra Teheran, har varit gifta i sju år och ägt en parabol lika länge. För fyra år sedan gick de över till digitalt. På frågan hur många av deras vänner och släktingar som också har satellit-tv svarar de: - Alla. Iransk statlig tv går inte att titta på. Det finns åtta kanaler där och det enda vi ser på är fotboll och några tv-serier. Annars är det alltså parabolen som gäller. Eller dvd. De har just sett Da Vinci-koden, trots att den inte ens kommit ut på dvd i Europa eller USA. Tanaz och Mohammed tittar också gärna på italiensk tv för underhållningsprogrammen och tysk tv för natur och vetenskapsmagasin. - Nyheterna ser vi på iranska sändningar från USA. Våra egna kommer ofta flera dagar för sent och mycket av vad de påstår stämmer inte. Myndigheterna hotar med jämna mellanrum med att slå till mot parabolägarna, men då får de ge sig på en stor del av befolkningen. Och poliserna - om de nu kommer - går ändå oftast att muta. Iran är på många sätt två länder i ett. Där finns det religiösa, strikta offentliga livet, men också det betydligt lössläpptare privata. Här finns inga pubar. Restaurangerna serverar inte alkohol. Diskotek är inte att tänka på. - Så vi möts privat i stället, berättar Tanaz Amadi. Alla går på fester hos varandra. Där dansar man till den senaste västerländska musiken och där finns det i regel sprit. Och alkoholen är inte längre än ett telefonsamtal bort. Den kristna armeniska minoriteten tillåts dricka, men inte sälja. Säljer gör de dock ändå. En flaska Absolut är billigare i Teheran än på Systembolaget. Under de dagar som vi är i Teheran blir vi också bjudna fest. Det första som möter oss är värdinnan som undrar vad vi vill dricka. Whisky, Absolut Raspberry eller Margarita? - Vi är vana vid detta dubbelliv, säger Tanaz Amadi. Det är inget vi tänker på längre. Men visst saknar vi möjligheten att kunna gå ut och roa oss. - Samtidigt är det synd att ni i Europa och USA tycks tro att alla kvinnor fortfarande går i chador här och att allt är hemskt. Till och med exiliranier tror det. Men så är det inte. Men som de flesta andra iranier jag talar med är de oroliga över vad framtiden ska bringa. Ingen vet riktigt vad president Mahmud Ahmadinejad planerar. Det har talats om hårdare tag. - Jag tror det är svårt att plocka ner alla paraboler. Det vore en katastrof för oss om det skedde. Då hade vi inget att göra. Fast myndigheterna gör redan nu sitt bästa med att bekämpa satellitkanalerna. De stör ut dem. - Klockan sex på kvällen sätter de i gång. Det handlar ännu mest om de iranska sändningarna från Los Angeles. Men fler och fler kanaler faller offer. Och alla iranier tycks veta vilka det är som försett den iranska regimen med störningsutrustningen. Sverige och Ericsson.