Bilderna här intill visar de svenskar som fått betala det yttersta priset när de tjänstgjort i Försvarsmaktens utlandsstyrka.
Fram till i natt hade enligt försvarsmakten 16 svenska soldater stupat i strid under fredsfrämjande insatser utomlands sedan 1950-talet.
Johan Palmlöv. Kapten Johan Palmlöv, 28, från Sundbyberg sköts till döds under patrullering till fots väster om Mazar-i-Sharif i Afghanistan 7 februari 2010. Räknar man alla dem som omkommit i olyckor har ett 80-tal svenska soldater omkommit under uppdrag utomlands.
Sverige har skickat tusentals soldater på fredsfrämjande uppdrag sedan FN grundades efter andra världskriget.
Från Suez-krisen 1956 till Afghanistan 2010 har svenska soldater med risk för sina liv patrullerat i bland annat Gaza, Korea, Cypern, Libanon, Kongo, Balkan, Kashmir, Östtimor och Liberia.
Gunnar Andersson. Löjtnant Gunnar Andersson, 31, från Stockholm sköts till döds under patrullering till fots väster om Mazar-i-Sharif i Afghanistan 7 februari 2010. Löjtnant Gunnar Andersson, 31, och kapten Johan Palmlöv, 28, blev de senaste att betala det yttersta priset när de i går sköts till döds under patrullering väster om Mazar-i-Sharif i Afghanistan.
Claes Olsson, 52, från Lysekil är en av dem som vet precis vad deras familjer går igenom.

För två veckor sedan fick Claes samtalet från sin äldre son Niclas.
Jesper Lindblom. Operatören i Särskilda skyddsgruppen (SSG) Jesper Lindblom, 28, från Skövde dödades i samband med ett bombattentat i Afghanistan 25 november 2005. Niclas frågade pappan var han befann sig någonstans.
- När jag berättade att jag var hos mina föräldrar bad han mig att stanna där, berättar Claes Olsson.
Han säger att oron och tankarna rusade runt i hans huvud medan han väntade.
Joachim Olsson. Stridsvagnsföraren Joachim Olsson, 22, från Lyskekil dödades i Afghanistan i samband med ett bombattentat mot den norska CV90 Storm tank som han färdades i 25 januari 2010. Foto: Kjosvold, TorbjörnEfter en stund kom Niclas dit. De satte sig ner. Niclas berättade att lillebror Joachim hade dödats av en vägbomb i Afghanistan.
- Jag förstod det inte, eller jag ville inte ta in det. Jag tänkte bara att det måste vara ett misstag, att det var någon annan som hade dött, säger Claes Olsson.

Kenneth Fransson. Furir Kenneth Fransson, 25, från Lund sköts till döds i Libanon 13 september 1991. Jan och Helene Lundberg bor i en liten by utanför Arnäsvall i Örnsköldsvik kommun.
Det har gått fem år sedan de fick det fasansfulla beskedet, men det gör fortfarande lika ont.
Deras son Tomas Bergqvist, 30, dödades tillsammans med sin vän och kollega Jesper Lindblom, 28, av skadorna de fick vid ett sprängattentat i utkanterna av Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan 25 november 2005.
Sven Ivan Nilsson. Menige Sven Ivan Nilsson, 21, från Arvesund utanför Östersund, sköts till döds i Kongo 9 december 1961. Tomas Bergqvist hade fästmö och en drygt ett år gammal dotter när han reste i väg på sitt sista uppdrag.
Tomas mamma Helene blir tyst i telefonen när hon får höra om de två svenska officerare som sköts till döds i går.
Raul G Colmgren. Sergeant Raul G Colmgren, 27, från Ljungbyhed dödades när hans plan sköts ned över Kongo 20 september 1962. - Det är synd om familjerna till pojkarna som har gått åt. Det är ju ett elände. Man tänker väl att de som har skickat dit dem är de som egentligen borde åka dit och strida.
- Politikerna kan åka dit själva i stället för att skicka unga pojkar dit som ska gå åt, säger Helene Lundberg.

Joachim Olsson blev bara 22 år.
Lars Georg Sjöberg. Menige Lars Georg Sjöberg, 22, från Vällingby sköts till döds i Gaza 31 mars 1961. Hans far Claes berättar att Joachim alltid drömde om att bli en militär.
- Han hade verkligen kämpat för att nå så långt som han gjorde och han var otroligt stolt över att få tjänstgöra i Afghanistan i den norska telemarksbataljonen.
Uppdraget i Afghanistan inleddes i december förra året där han tjänstgjorde som pansarvagnsförare i den norska Isaf-styrkan.
Den 25 januari lämnade han det norska högkvarteret i en kolonn om elva fordon för att utföra ett rutinuppdrag i Ghowrmachregionen. Ytterligare 40 norska soldater fanns med i styrkan.
Fjorton minuter i tio, lokal afghanistansk tid, körde Joachim Olssons pansarvagn över en nedgrävd vägbomb. Explosionen dödade Joachim omedelbart.
Bo Roland Plane. Kapten Bo Roland Plane, 37, från Strängnäs dödades av artilleribeskjutning i Suez 27 juli 1967. Fyra dagar senare fick familjen ta emot kistan med Joachims kropp på Gardemoen.
- Det var trots allt en väldig lättnad att få hem honom. Det var först då som jag kände att jag kunde inleda sorgearbetet, säger pappa Claes.

Jan och Helene Lundberg visste inte ens om att sonen Tomas befann sig i Afghanistan, eller att han tillhörde det allra hemligaste inom det svenska försvaret - Särskilda skyddsgruppen SSG.
- Han sa inget, för att skydda oss, säger Helene Lundberg.
Andaktsstund för Arvid Gallon och Bengt Göran Lindau. Major Arvid Gerard Gallon, 41, från Göteborg dödas av en granatexplosion i Kongo 13 september 1961. Menige Bengt Göran Lindau, 20, från Hyllstofta utanför Klippan sköts till döds i Kongo 14 september 1961. Det var först när de kom in i kyrkan vid begravningen i Skövde som de på allvar började förstå vidden av sonen Tomas arbete.
Förutom kransarna från ÖB och försvarsministern låg tre medaljer på kistan. En medalj för att han varit i strid, en för en hemlig militär operation i Kongo och den tredje för att han stupat i tjänsten.
Helene blir tyst igen, samlar sig.
- Det är så synd om familjerna. Usch, vilket elände.
Helene säger att det inte gör mindre ont trots att åren gått. På frågan hur man orkar gå vidare efter ett sådant besked svarar hon:
- Det är svårt. I mitt fall var det nog det att det fanns en pojke till, annars hade det inte gått. Man hakar fast vid det som eventuellt kan få en att överleva.
Hon vill avråda alla dem som funderar på att åka frivilligt till Afghanistan.
- Tänk er för. Jag tror inte man förstår hur ont det kan göra om olyckan är där. Det är inte värt det.
Hon lider med de familjer som i går fick dödsbeskeden:
- Man kan inte trösta på något vis. Det går inte att säga något, som jag har upplevt det. Man är otröstlig.
Jesper Lindbloms mamma Anna Jonsson kommer precis från ett möte med ledningen för Stiftelsen Jesper Lindbloms minne.
- Vi försöker öppna ett veterancenter för personal som varit i utlandstjänst, säger Anna Jonsson.
- Det blir ännu mer aktuellt när sånt här händer. Det är oerhört viktigt att anhöriga och alla inblandade blir bemötta på ett bra sätt och att man gör vad man kan för att få stöd och hjälp.
På frågan hur man kan gå vidare som anhörig efter att ha fått veta att ens son dödats i strid svarar Anna Jonsson:
- Man måste försöka komma fram till nån slags klarhet i sig själv och att ta all hjälp man kan få för att kunna gå vidare. Försvaret har en stor uppgift att fylla där, genom att erbjuda hjälp till anhöriga och kollegor.
Hon säger att hon förstås också tänkte på de två dödade soldaternas familjer när hon fick beskedet från Afghanistan i går.
- Jag vet vad de går igenom just nu. Det måste vara väldigt tungt.

Joachim Olsson föddes i Lysekil men växte upp i norska Gressvik utanför Fredrikstad. Det var därför naturligt att han skulle begravas där.
- Begravningen var fantastiskt fin. Det var en massa soldater och vänner där. Det hade inte kunnat varit bättre, säger pappa Claes Olsson.
Han är mycket stolt över det som hans son åstadkom i Afghanistan.
- Joachim var bara 22 år. Han hade livet framför sig. Soldaternas arbete känns viktigt. Samtidigt känns det väldigt meningslöst med allt detta dödande och det som talibanerna gör.
Två veckor har gått sedan Claes fick beskedet att Joachim var död.
Men det är som om sorgen bara blir värre och värre.
- Det är först nu som det börjar sjunka in vad som har hänt. Fram till i dag har det varit så mycket med det praktiska.
När Claes Olsson i går hörde på radio att två svenska soldater skjutits ihjäl var det som att såren revs upp på nytt:
- Det finns inga ord som räcker till.