Ranelid: Jag mår inte bra

Björn Ranelid

Född: 21 maj 1949 i Malmö.
Familj: Hustrun Margareta och de vuxna barnen Alexander, Daniel, Agnes och August.
Bor: Lägenhet på Hornsgatan i Stockholm, hus på Österlen.
Yrke: Författare, föreläsare, krönikör.
Läser: ”Koranen, Adonis, Wittgensteins Wien, och Ernst Brunners senaste.”
Ser på tv: ”Har inte haft tv på 1,5 år. Droppen är att du kan bli berömd genom att ha offentliga samlag.”
Lyssnar på: ”Pavarotti, Domingo, Jussi Björling, Miles Davies, Bruce Springsteen, Elvis, Roy Orbison, k.d. lang, Nina Simone.”
Starka sidor: ”Jag tror inte att jag har några. Har haft mycket energi, men det har jag inte längre.”
Svagare sidor: ”Kanske att jag tar åt mig mycket av det som sägs om mig. Men är det verkligen en svaghet? Starka människor är de som vågar visa sina känslor och stå för vem de är.”
Dold talang: ”Jag visslar rätt bra. Och så är jag rätt händig.”
Aktuell: Med nya boken ”Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet”.

Tre favoriter på fotbollsplanen:

Cristiano Ronaldo, Manchester United och Portugal.
”En nästan komplett spelare.”
Ronaldinho, Barcelona och Brasilien.
”Man kan inte glömma bort honom, med hans skratt och leende.”
Zlatan Ibrahimovic, Inter och Sverige
”Spektakulär. Har lärt sig att inte överdriva sina finter.”

Fem snabba

Skåne  vs  Stockholm
Rödvin  vs  Absint
Reinfeldt  vs  Sahlin
Svennis  vs  Lagerbäck
Opera  vs  Rock´n´roll

Han möter ute vid vägen och vinkar in oss mot infarten till huset, beläget hundra meter ovanför havet.
Här, strax söder om Kivik, har Björn Ranelid sitt sommarboende.
Egentligen vill han bara svara på frågor om nya boken, ”Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet”. Efter ett par dagars betänketid har han bestämt sig för att kommentera även det andra.
– Ingen har blivit så förföljd som jag, säger han. Strindberg har inte en chans.
I den nya boken skriver Ranelid att ”de har utnämnt mig till dåre och galning” och – ”om jag inte haft barnen och kvinnan, hade jag tagit mitt liv i dag”.
– Jag mår inte bra nu heller. Jag har inte lust med någonting. Det blir hårt sedan, när jag är borta, för mina barn kommer inte att lägga fingrarna emellan. De kommer att berätta sanningen. Det har de lovat mig. Skammen är att journalister, du och andra, har tillåtit dem att mobba mig på det sättet.
Han hämtar en bit bröd, mat till guldfiskarna i dammen utanför huset – ett arv från förra ägaren. Inne i köket har han dukat fram kaffe, bröd, smör, pålägg.
Björn Ranelid konstaterar att det snart är dags för årets höjdpunkt i hans bransch, bokmässan i Göteborg.
– Jag ska göra tolv framträdanden, det är mest av alla Sveriges författare. Men sådant får man inte säga i det här landet.
Man får inte förhäva sig?
– Jag har inga pretentioner. Jag svarar bara på frågor. Jag säger att jag reser mycket, därför att det kan man se statistiskt i förhållande till andra författare. Jag har gjort ungefär 2 750 framträdanden sedan den 5 oktober 1983. Även i Jantelagens Sverige måste man få lov att säga att det är ganska mycket. Du får välja. Antingen svarar jag ärligt eller så svarar jag i enlighet med den svenska normen – det vill säga, man ska inte säga sanningen utan vara falsk, blygsam och oärlig.
Björn Ranelid påpekar att han varit mentor till flera författarkolleger, däribland Torbjörn Flygt, Johanna Nilsson och Anders Paulrud.
– Varför tror du att de ber mig vara mentor? Om du tänker efter: uppträder en sant egoistisk och egocentrisk person på det sättet?
Har du tänkt någon gång: Livet skulle bli mycket enklare om jag…
– Jag har aldrig sagt att jag gjort något bra i mitt liv, förstår du. Det är lite konstigt att den myten skapats om mig. Människor som aldrig träffat mig tror att jag skryter och överdriver. Det är väldigt otäckt. Om jag skulle upprepa vad som stått i de 800 till 900 recensioner som skrivits om mina böcker skulle du säga: ”Men så får man ju inte säga.” Hur gör man då?
Han reser sig, plockar fram en av sina senaste romaner. Lägger den på bordet framför fotograf Mikael Sjöberg, slår upp innerfliken där citat ur några recensioner finns återgivna och säger:
– Läs högt här nu. Det passar bra med lite högläsning, så jag slipper säga det.
– Jag tar citat nummer två, försöker Sjöberg.
– Du vill inte ta ettan? Du ser, till och med du hoppar över.
– ”Vem skriver en vackrare prosa än Björn Ranelid i dag? I hans bästa stunder knappast någon.”
– Fortsätt!
– ”För att hitta något liknande får man gå till det Harry Martinsson skrev i Där nässlorna blomma.”
– Jag har aldrig sagt det här. Det är ett märkligt sätt att förhålla sig till världen. Jag kan aldrig citera det som skrivits om mig. Det är absurt.
Slår Jantelagen hårdare mot en författare än mot en professor?
– Inte mot alla författare. Men vissa. Du behöver inte mer än tre minuters betänketid till varför de ger sig på mig. Kvinnorna brukar säga till mig vad det beror på, men jag orkar inte gå in på det.
Har du möjligen varit f-ö-r populär?
– Nej, jag svarar inte på det. Men du kan ju räkna ut det själv. Har någon annan som fått Augustpriset spelat i Malmö FF:s och Helsingborgs IF:s A-lag? Har det hänt? Kommer det att hända igen? Och sedan har jag varit filosofilärare. Jag kan tala i tre timmar om mina böcker utan manuskript.
Du är lite för duktig, alltså?
– Nej, nej, nej. Det har jag aldrig sagt.
Han försvinner en stund, kommer tillbaka med ett kuvert. Plockar fram några gamla tidningsklipp från sin karriär som fotbollsspelare. Björn Ranelid konstaterar att det antytts här och var att han ljugit om sina idrottsmeriter.
På en bild syns han tillsammans med den legendariske målvakten Kalle Svensson, en artikel beskriver honom som ”seriens snabbaste spelare”.
– Det är djupt förnedrande att behöva visa det här.
Din granne Ulf Lundell sa till mig: ”Kör man omkring i en Jaguar med Ranelidplåtar tigger man nästan om det. Så är det i kungariket Sverige.”
– Han visste att jag har en Jaguar? (Skratt) Jag vet vilka risker jag tar, för det är det samma som att inbjuda till alla fördomar som finns: skrytsamhet, dryg skåning… Varför har jag en Jaguar? Jag hade inte bil under tolv års tid. Den här kostade mig 252 000 kronor, lite mindre än en ny Volvo. Namnet har jag bara för att alla ska veta att om jag kör illa så är det jag.
Du har berömda grannar, förutom Lundell bor även Klas Östergren och Per Ahlmark i närheten. Umgås du med någon av dem?
– Nej, det gör jag icke. Att umgås med mig… en del säger att de inte vet vad de ska säga till mig. Men jag kan prata om vad som helst, fotboll eller rock. Jag kan hålla en lång föreläsning om Elvis Presley eller Bruce Springsteen så du tappar öronen.
Du skriver i slutet av boken: ”Människor som jag trodde var mina vänner har svikit mig.”
– Mm. Oerhört.
Vidare: ”Jag har blivit förtalad och beljugen i tidningar, radio och television men de har tigit och hållit sig undan.”
– Absolut. Det är skamligt, tråkigt. Jag vill inte nämna några namn. Men jag har ställt upp så mycket för så många andra författare, så jag tycker det är dåligt. Inte en enda har ställt upp till mitt försvar under de senaste åren. Han som försökte, Theodor Kallifatides, blev nekad av Dagens Nyheters kulturchef Maria Schottenius. Det vill jag att du skriver. Du ska skriva exakt vad jag säger till dig: Schottenius kallade mig en gång i skrift för ”pappskalle” i Expressen.
Hur kom du på att du skulle skriva ett öppet brev till USA:s president?
– Parallellt med att jag mådde dåligt själv förstod jag att jag är ju ingenting i förhållande till allt lidande i världen. George Bush är världens största hämnare. Jag skriver att han är en krigsfånge, det har ingen annan skrivit. Jag blev själv häpen när jag kom på det. Hela romanen har en stämton och en klangbotten i just fångenskap. Han är krigsfånge, jag är fånge i min läpp och i mitt ljud i skallen.
– Den mäktigaste mannen i världen kunde ha valt försoningen, som en Desmond Tutu, som en Kofi Annan eller Nelson Mandela. Han väljer det rakt motsatta. Han är den första presidenten i USA som är pappa till tvillingar. Dessa tvillingar kommer att få bära resten av livet att ungefär en miljard människor betraktar honom som en terrorist.
Din egen pappa är med i boken – som en kontrast till president Bush?
– Absolut. Jag säger att pappa är en större profet än Muhammed. Det kommer att bränna till. Varför säger jag detta? Jo, för när jag nu läser igenom Koranen för andra gången finns där inte en mening där kärlek förknippas med Allah. Det är dessutom en väldigt oskön text, i poetisk mening.
Boken är full av personer som finns i verkliga livet – som Elisabeth Lindgren, en kvinna som tagit sig upp ur narkotikans helvete. Vad ser du i henne?
– Elisabeth är för mig en soldat, precis som barnen. De har bara hjärtat som vapen. Det enda hon kan göra är att gå ut och berätta för sina väninnor.
Vilken sorts bok är det här?
– Den liknar ingenting annat. Ingen kommer någonsin att skriva en sådan här roman om George Bush. Om Da Vinci-koden sålde i 25 miljoner så skulle den här sälja 50 miljoner. Men det är helt ointressant, för det kommer den aldrig att göra. Jag har skrivit den för att jag ville – om min egen sorg och mänsklighetens sorg.
– En intressant sak, som du absolut inte får missa: Det finns inte en enda kyss, inte en enda naken kvinna, inte ett enda samlag i den här boken. Och då ska du veta att en i din tidning har skrivit att Ranelids romaner är fyllda av liderliga kvinnor och resta manslemmar. Det är en kriminell handling att ljuga på det sättet.
Vår eftermiddag med Björn Ranelid går mot sitt slut. Det har varit några intensiva timmar med en man som å ena sidan bjuder på sig själv på ett ärligt sätt, å andra sidan sänker garden inför alla dem väntar på en ny chans att ge sig på honom.
Fråga honom hur han håller sig i form – och han demonstrerar sitt gym nere i källaren. Fråga om han har någon dold talang – och han reser sig upp och håller en 30 sekunder lång visslingskonsert.
Vi går ut på promenad, förbi äppelodlingen som han arrenderar ut till en granne. Nere vid havet går han ut på en klippa och blickar utåt, med en äppelskrutt i ena handen och något som liknar ett leende.
Vad är nästa projekt för dig? Hur ser dina framtidsplaner ut?
– Jag vet inte. Jag hade en sådan enorm glädje och kraft, ville så mycket. Jag hade väldigt roligt och fick fantastiska brev från läsare. Nu har jag inte så mycket lust till någonting längre.

Av Christofer Brask
christofer.brask@expressen.se