Agnetha skrev en bok om dotterns självskador

Lita på din magkänsla, du vet när ditt barn mår dåligt.

Visa att du alltid finns – men ge barnet ansvaret, sluta vakta och sopa undan.

Dölj inget. Genom att öppet prata om problemet slipper barnet skuldkänslor, och du upptäcker att du inte är ensam.

Skaffa dig bollplank, en bekräftelse på att du är en bra förälder.

Reagera – och agera mot skola, vård, myndigheter. Kräv stöd.

Stå för den du är och de regler ni har i familjen.

2005 vårdades 1 137 barn under 17 år på sjukhus efter att avsiktligt ha skadat sig själva, visar socialstyrelsens kartläggning. 887 var flickor.
Varje vecka kontaktar runt 40 barn som skadar sig själva Bris.
Agnetha Ersson Eriksson, Luleå, är den första som berättar offentligt från en förälders perspektiv. Hon föreläser, ibland med sin dotter. Och nu ger hon ut en bok.
– När jag upptäckte Emelies skärsår visste jag inte vad självskador var. Skammen och tystnaden runt problemet är stor. Det är mycket svårt att få hjälp, slår hon fast.

Smärtan gick att förstå

När Emelie var 14 förändrades hon. Hon färgade sitt blonda hår svart, sminkade och klädde sig svart. Hon skolkade, chattade med andra som mådde dåligt.
Emelie var innan dess en glad, något sluten, tjej som gillade idrott, hade toppbetyg och många kompisar. Att pojkvännen gjorde slut blev utlösande. Emelie stängde omgivningen ute, och började skära sig på armarna, benen. Mer och mer.
– Den psykiska smärtan var för kaotisk, jag förstod den inte. Men den fysiska smärtan gick att förstå, berättar Emelie.
Kände skuld
När Agnetha en dag krävde att få se Emelies armar chockades hon, hennes första reaktion var skuld.
– Jag tog ett viktigt steg när jag släppte skulden och vågade se Emelie – se varför hon skar sig, säger Agnetha. Det var hennes sätt att hantera sin ångest.
Emelie rymde, hamnade på barnpsyk, kom hem, skar sig. Hela familjen led.
En dag stängde Agnetha bokstavligen familjens dörr.
– Jag sa: Du får inte skära dig hemma mer. Tar du bort dig är det ditt ansvar. Rymmer du igen får du inte komma hem.
Emelie rymde, och socialtjänsten tog över. Emelie kom till ett utredningshem, och sen till ett behandlingshem där hon fick kognitiv terapi.
Agnetha:
– Jag visste att jag riskerade att förlora Emelie genom att stänga dörren. Det var det svåraste jag gjort, och det bästa.

Ärren – del av henne

Emelie säger i dag:
– Den dagen insåg jag att det var mitt ansvar om jag skulle bli bättre. Den svarta cirkeln bröts.
Terapin hjälpte; Emelie fick lära sig hur man kan möta ångest, hantera den och ta fasta på det ljusa.
Hon flyttade hem efter ett och ett halvt år, började gymnasiet och i juni 2006 tog hon studenten med fina betyg.
Hon döljer inte sina ärr.
– Nej, de är en viktig del av mig, säger hon.

Av Victoria Enqvist
victoria.enqvist@expressen.se