Från början känns det lite tunt. Två trummisar (varav Andreas Kleerup är en), två killar på syntar och ingen direkt scenutsmyckning. Robyn själv kommer ut i någon sorts tajt svart aerobicsdräkt och en lila filtkeps. Så sätter hon en hand på höften och bara exploderar igång med "Cobrastyle". I slutet av låten dansar hon så att kepsen flyger iväg, jag hämtar andan och bara njuter. Ibland är det lätt att glömma hur bra Robyn är, hur självklart hon sprutar energi från scenkanten. Då är det ren världsklass på Way out wests största scen. Robyn är uppenbarligen peppad samtidigt som hon vill bjuda publiken på något speciellt. Fördelen med flera gästartister och omstöpta låtarrangemang är att det aldrig blir trist. Nackdelen är att allt till slut blir lite plottrigt.

En hårt avskalad hiphop-Robyn som rappare, vackra electropop-arrangemang, Lykke Li i en skruvad duett av Queens "I want to break free". Dr Alban (!) i vit kostym, en Röyksopp-man i slängkappa och plastbubbla på huvudet.
Hela tiden underhållande, men det blir för mycket av allt.
Lite synd, då huvudpersonen själv är i en så självlysande form.