Lars Winnerbäck är Sveriges mest älskade dysterkvist. Tandläkarväder och moln som hänger.

Att han döpt sitt företag till Novemberregn säger väl det mesta.

I sommar har Larsa kuskat land och rike runt. Hässleholm, Östersund, Visby. Och nu Sofiero. Som han älskar.

"Det här är ett av de vackraste ställena i hela landet", viskar han blygsamt mitt i konserten.

Patriotiskt jubel. Check.

I nästan två timmar håller Winnerbäck hov. Många ballader vädras. Han gör en dunderfin "Timglas", en allsångssökande "Elegi" och spänner upp "Utkast till ett brev" värdigt i slutet.

"Förlåt för att jag är så dyster", ursäktar han sig mitt i emokavalkaden.

Äsch då.

Ville publiken bara ha smilband och glada galoscher kunde de ha lagt slantarna på att sjunga om böjda bananer med Mojje i "Diggiloo".

Winnerbäck är bra på depp. Och även när han gnuggar upp duktigt med fart under sulorna, som i "Ett sällsynt exemplar", blir det trevligt klös.

Men stundtals är det litet väl tråkigt. Vissa partier gäspar man sig igenom.

Klipp av några ballader och baka in ett par tempostänkare (Lex Humlegården) till.

Det hade gjort susen.