För något år sedan kände hon sig dålig och gick till doktorn, som befarade något "allvarligt". Det där gnagde och gnagde i Mona, i synnerhet som hon inte blev bättre.
Mona Seilitz hade alltid ett vemod över sig, men nu fanns det också en sorgkant kring hennes pigga ögon.
När hon pendlade mellan födelse- och hemstaden Malmö till "Bingo Royale"- inspelningarna i Stockholm mådde hon dåligt. Men hon vädjade:
- Skriv att jag är sjuk, för det är jag, men snälla... skriv inte att jag mår så dåligt som jag gör.
Jag kan bara hoppas, att Mona - när hon satt i sin rullstol på sjukhemmet i Malmö den sista tiden av sitt liv - mindes alla glada stunder och stora succéer hon haft och åstadkom genom flera decennier.
Med sin sensuellt raspiga stämma blev hon en självironisk scandal beauty - och just en sådan trivdes hon att vara.
När hon var "Gäst hos Hagge" i SVT 1989 såg hon så bedagad, utarbetad och trött ut som bara hon kunde.
Plötsligt tittade hon rakt in i kameran och sa till alla tv-tittarna:
- Ja, titta ni bara. Jag är precis lika dålig som jag ser ut!
Men Mona Seilitz kunde annat än locka till skratt. Hon kunde spela dramatik också.
Till exempel i "Maratondansen", i Lars Molins "Korset" och, redan på 70-talet, i filmen "Drömmen om Amerika".
Det har funnits, och kanske finns, större kvinnliga komiker än Mona Seilitz, men få var så pålitliga och - även privat - så roliga som Mona.

Hon dök upp på olika sommarfester i Malmö, alltid lika välsminkad, i högklackat och i vida kjolar.
Och på småtimmarna, när de andra gästerna hade slocknat på trädgårdsfesten - då slängde Mona Seilitz skorna i nån buske, klev upp på bordet och snirklade sig fram mellan snapglasen som den prima donna hon var, och så sjöng hon genuin skånska mer eller mindre skabrösa visor.
Hon tyckte själv hon var rolig, men det var inget emot vad det yrvakna värdfolket och gästerna tyckte. Men när skratten ekade som mest slogs man av tanken att hon - trots allt - var ganska ensam i mängden.
Mona hade ett flertal förhållanden genom livet - men älskade hon verkligen någon mer än någon annan?
Jag frågade henne detta rent ut en gång.
Hon blev allvarlig, slog ner blicken och såg så ledsen ut som bara en äkta komiker kan göra.
- Jag vet inte, svarade hon långsamt. Jag vet inte. Är inte alla människor väldigt ensamma innerst inne - hur många det än finns omkring oss?