Nej, det här räcker verkligen inte till, Bond.

Förvisso är Pierce Brosnan för tredje gången oklanderlig - framför
allt i de mer gymnastiska scenerna - och öppningen med en båtjakt på
Themsen är underhållning av klassiskt snitt. Men efter det finns
just ingenting kvar.

Sedan 1962 och "Agent 007 med rätt att döda" har vi kunnat följa den
brittiske agenten med aptit på livets goda i 20 filmer (21 om man
räknar med parodin "Casino Royale") och för varje verk har patinan
från det charmfulla 60-talet sakta förändrats.

Bond-filmerna i dag är ytterst opersonliga och svåra att skilja från
de actionäventyr Hollywood producerar i parti och minut. Det är
lätt att instämma med den brittiske journalist som menade: "Blofeld,
kom tillbaka, allt är förlåtet".

"Världen räcker inte till" har en intrig inte ens Albert Einstein
skulle klarat av att hänga med i.

Rörigt värre med andra ord, men det är olja, plutonium och
kärnstridsspetsar som i händerna på några galningar - hör och häpna
- hotar att ödelägga den plats vi valt att kalla vår jord.

Tokstolle (Marceau), som aldrig som barn blev kramad av mor och far
och som nu ska hämnas på allt och alla för sin kärlekslösa uppväxt,
träffar psykopat (Carlyle) och tillsammans satsar de på ett
millennium-fyrverkeri vi aldrig sett maken till.

En insikt alla dessa världsförsämrare jämt saknar är hur trist livet
måste bli när smällkaramellerna gjort sitt. Jag menar: hur kul är
det att spankulera omkring på ett utbränt klot och veta att man
aldrig kommer att stöta på någon annan?

Bond gör naturligtvis sitt för att livet ska fortsätta att blomstra
och får hjälp av en kärnfysiker, som spelas så uselt av Denise
Richards att man häpnar.

Hon skriker sina repliker, har låst ansiktet i en och samma min
filmen igenom och verkar bara ha en omgång med kläder.

Jag må vara fördomsfull, men storbröstade 25-åringar i trånga linnen
och tättåtsittande shorts är svårligen trovärdiga som räddare av
världsaltet.

Med elegans, smoking och ett martiniglas har Bond tidigare kunnat
slå oss med häpnad.

Nu slås vi bara av insikten om hur trist han blivit. Och att tiden
som sagt tydligt visar att han inte längre räcker till.

Recension från den 8 december 1999, filmen hade premiär 1999.