Det är kallt och sent och jag står ensam på en oerhört grön konstgräsmatta på ett cocktailparty i Hollwood Hills i Los Angeles.
Alla coola typer har gått hem. Det gjorde de för flera timmar sedan. För det är ju så det funkar i den här stan. Ju högre upp i näringskedjan du befinner dig, desto tidigare måste du upp i grisottan och jobba. Så där står jag.
Då tassar det fram en ung man i kortärmad ljusblå skjorta och runda glasögon. Han ser ut som en schackentusiast.
Han presenterar sig och efter lite kallprat kommer det fram att han skrivit manus för ”Simpsons”.
När jag kommer tillbaks till hotellet kollar jag upp hans namn på filmdatabasen Imdb.
Och jo, det stämmer. Han har faktiskt varit medförfattare till två avsnitt. Schackentusiasten lutar sig fram, som i förtroende.
Sedan avslöjar han att han helst skulle vilja jobba för ”South park”.

Där ”Simpsons” vuxit till en gigantisk underhållningskoloss som behöver
mer än ett halvår för att omsorgsfullt montera ihop ett avsnitt kan ”South park” skjuta från
höften eftersom serien går så snabbt att producera.
Vilket förstås också är en uttänkt strategi. Ju rörligare en serie är desto mer brännande
aktuell kan den vara. Och aktualitet är en av humorns viktigaste beståndsdelar, ja kanske den viktigaste, menar schackentusiasten. Han berättar att ”Simpsons” tvingats
skrota ett antal bärande teman då ”South park” hunnit före.
Men mer än något annat är han avundsjuk på att ”South
park”, efter alla dessa år, fortfarande
lyckas vara så utmanande.
Jag frågar om han vill utveckla det här i en intervju.
Det vill han inte. Och så går han.
Det blir inget scoop. Men jag får en bekräftelse på det jag länge misstänkt: att branschen har den djupaste respekt för ”South parks” respektlöshet.

”Simpsons” är ju, förstås, briljant och väldigt skojigt. Men när serien vill vara samhällskritisk blir den oftast mest finurlig. ”South park”, däremot, väljer konsekvent den komplicerade vägen och fortsätter att irritera och retas trots att serien med tv-mått
mätt börjar närma sig medelåldern.
”South park” är USA:s dåliga samvete. Genom åren har man självsäkert dissikerat allt från dödshjälp, vapenlagar och Jesus till homoäktenskap,
Muhammed-karikatyrer och Mel Gibson.
Det verkligt djävulskt sluga med ”South park” är inte att skaparna Trey Parker och Matt Stone kanaliserar sina skoningslösa kalsongryck
på tillvaron via teckande figurer – utan att figurerna är så sopigt tecknade och att serien är så utstuderat larvig.
Den har ju trots allt haft en sjungande bajskorv i en betydande roll.
Och just därför blir det så oerhört roligt när kändisar, politiker och intresseorganisationer, alltjämt, retar upp sig på ”South park”. Alldeles på riktigt.
I uppståndelsen kring alla dessa egendomliga angrepp uppstår en komik som är
minst lika underhållande som skämten i själva serien.
Barbra Streisand har sagt att ”South park” fördärvar USA:s barn.
Så kan det förstås vara. Men Streisands utbrott kom efter det att hon porträtterats som en jättestor mekanisk dinosaurie i avsnittet ”Mecha-Streisand” 1998.

Elva år senare blev Kanye West kränkt av avsnittet ”Fish sticks” där hiphop-stjärnan inte begriper ett skämt, men vägrar att erkänna detta eftersom han anser sig vara ett geni.
Ja, vi pratar alltså om artisten som sagt till media att hans livs stora sorg är att han aldrig kommer att kunna få se sig själv uppträda. I finalscenen får den primitivt ritade Kanye för sig att han är en homosexuell fisk och dyker ner i havet och ligger med fiskar.
Men sedan hände något intressant. Efter lite grubblande valde Kanye att tacka Trey
Parker och Matt Stone. Han erkände att han har ett problem med sitt svullna ego och att han skulle jobba på att försöka hantera det.
Kan det vara så att världen börjat inse att den behöver ”South park”?