Bruce Springsteen

Valle Hovin, Oslo

Publik: ca 40 000

LÅT FÖR LÅT:

"The Promised Land"

"Hello Oslo!" Han förvandlar "Darkness On The Edge Of Town"-låten till en gammal folkvisa.

"No surrender"

Framförandet är helt rakt, bombastisk kompisrock väldigt nära originalet. "Our honorary Norwegian", introducerar Bruce Little Steve.

"Two Hearts"

Hård start för E Street band, i det här "The River"-spåret blir Max Weinberg ordentligt uppvärmd bakom trummorna, och resten av bandet öser på.

"We take care of our own"

"Wrecking Ball"-singeln har länge varit öppningsspår på turnén men har nu flyttat en bit ner i setet. Den fick ett lyft av att ligga först och faller nu ner till en mer vanlig nivå.

"Badlands"

En något andfådd Bruce visar tydliga "oh-wow"-tecken mot slutet av låten. Men låten är robust med en tung anthem-behandling av E Street Band.

"Wrecking ball" 

 Att byta Jersey mot Lillehammer i texten är en billig men framgångsrik uppvaktning på publiken. Titelspåret från senaste skivan har gradvis vuxit sig till den lilla kategorin av låtar från de senaste åren som kommer att stå kvar som en slitstark live-favorit.

"Death to my hometown"

Konserten börjar bli i behov av en andningspaus. Öset fortsätter med denna starkt irländskklingande sång som stampas i gång utan att egentligen röra sig ur fläcken.

"My city of ruins"

Andningspausen. Soul-Bruce plåstrar om de egna såren (dödsfallen Danny Federici och Clarence Clemons), men ger också Valle Hovin vad alla väntat på: en stor, tröstande kram. Subtila, värdiga referenser till den 22 juli, utan att överdriva.

"Spirit In The Night"

En av de äldsta låtarna på repertoaren. Gospelstämningen från "My City Of Ruins" övergår i denna otypiska souljazz.

"Ain't good enough for you"

 Bruce är nere och plockar upp låtförslag publiken ger. Bruce har roligt medan han spontanarrangerar låten för bandet. Fem getingar för charmen.

"Hungry heart"

Jovialiskt och mysigt som alltid under denna lätt sönderspelade publikfavoriten. Färgas kanske med en liten gospelskrud på den här turnén.

"Streets of fire"

Tung och introvert låt där Springsteens girtarrsolo är precis så fuzzigt och starkt som det ska vara. Ett sånt ögonblick där man kommer på att "gitarrhjälte" är ett underskattat Bruce-epitet.

"Prove it all night"

Detta är något av den bästa musiken Bruce har skrivit och spelat i. Fett!

"Johnny 99"

Åh, Creedence-versionen av den ursprungligen mörka, akustiska eposet från "Nebraska"! Efter ett par timmar är E Street Band varma i kläderna. Nästan The Band-aktigt sväng på slutet.

"Working on the highway"

"Born in the USA"-spåret är ren stadiumrocka- billy, nu med honkytonkelementen lite extra accentuerade. Lastbilschaffishymnen dras ut lite väl långt, men den har en rå charm det är synd att krångla med.

"Shackled and drawn"

Ett exempel på att Bruces album har en del svaga spår. Det är inte mycket mer än en karismatisk refräng, å andra sidan ökar värden på den i konsertsammanhang.

"Waiting on a sunny day"

Springsteen plockar upp en liten tjej i gul tröja på scenen som charmar 40 000 personer med att sjunga så gott hon kan, och får ett ärevarv på Springsteens axlar efteråt. Funktionell, stämningsskapande soul-pop.

"Raise your hand"

Gammal soulklassiker som har stått på E Street-repertoaren i över 30 år. Oklanderligt framfört.

"Rocky ground"

Bruce introducerar låten med några meningar om "hard times", både i USA och i Norge. En av "Wrecking ball"-låtarna som inte sitter helt och hållet, men här och nu är den ett bra, lågmält break.

"The river"

Kvällens största välkomstvrål från publiken så här långt. Bruce svarar med ett sällsynt känsligt och inspirerat framförande. Starkt.

"The Promise"

Den här låten är fantastisk. Springsteen spelade piano enkelt och effektivt, och text och melodi är i självt gåshud från början till slut.

"The Rising"

Har personligen aldrig upplevt detta som en klassisk kandidat för live-sammanhang, men det här är den absolut bästa versionen jag har hört. Koncentrerat ös, läkarkörerna rungar effektivt över arenan.

"Lonesome day"

Som väntat - ytterligare en sång från "The Rising" understryker de svagheter materialet från detta album har. Och "Lonesome day" är en av de tråkigaste.

"Land of hope and dreams"

Som ett lindrande bandage trollar Bruce fram det goda, tron att allt blir bra till slut. Effektiv stadiumkänsla som vanligt. 80 000 händer i luften.

" We are alive"

Bombastisk skrammelfolk. Kanske inte riktigt vad majoriteten av de 40 000 har velat ha som ett extranummer. Dämpar stämningen något,.

"Born in the USA"

Monsterhit i blytung, massiv version, med ett enormt sug i slutet. Max Weinberg viftar som en helikopter bakom trummorna. Stadiumrock som bäst.

"Born to run"

Mer skummande, brutalt förförande stadiumrock. Nya episka ljud som lagts till den melankoliska medvinden.

"Glory days"

Andlös fortsättning på folkfesten. Både Bruce och folket i ett flow. Snart är det roliga över.

"Seven nights to rock"

Rent rock'n'roll-skoj, utan annan agenda än entusiasm och nostalgi. Inget extranunmer är komplett utan en av dessa gamla partylåtar han älskar så mycket.

"Dancing in the dark"

Blåsmaskiner köttar upp Springsteens MTV-hit (den med en mycket ung Courteney Cox), och det fungerar fortfarande som ett sista utbrott av energi.

"Tenth avenue freeze-out"

Vad ska du göra för att runda av en så superb kväll? Du plockar fram "Tenth Avenue Freeze-Out". Den låten som hyllar E Street Band. Låten hyllar avlidne Clarence Clemons extra mycket. Detta är sorgarbete av det mest livsbejakande slag.

"Twist and shout"

Inte gonatt ännu! "Jag kan se lite ljus där uppe!" retas Springsteen och klipper till med ännu mer festrock utan djupare mening. Publiken tackar för generositeten genom att sjunga högt.

"Night"

Aj,vilken låt! Konnässör-material från "Born To Run" på övertid i övertiden så att säga. Ja tack!

Och det är det slut - på riktigt.