Sjutton minuter in i konserten och luften går ur Cirkus. "Den här låten skrev jag till en av mina favoritsångerskor, Marie Fredriksson. Hon är inte här ikväll", säger Gessle och drar igång "I wish I could fly".
På läktare och ståplats blir det tyst.
Skojar han?
Sa han inte efter återföreningen i Amsterdam nyligen att Marie skulle komma till Stockholm?

Gessles "Party crasher tour" känns just då bokstavligt som en enda stor party-crash.
Okej för att festen tar sig ganska snabbt igen. Trots avsaknaden av Marie är Halmstads store son ute på en turné med två ansikten. Ena stunden spelar han riffglad solorock och drömmer om sextiotalsband som Troggs och Zombies.
I nästa stund påminner han oss om sin hits-tjocka tid med Roxette, där tonvikten mer låg på att hitta en radiovänlig refräng än ett boogiesväng.
Med hjälp av bandet tvingar han ner plastiga Roxette-bitar i ett jeansställ och tvingar allt att svänga på höfterna. När det funkar, låter det som att Per och Marie inte ska få några problem med att damma av låtkatalogen för nästa fas av Roxettes karriär.

Om det nu blir en sådan. I så fall gör han klokt att låta bli de mest anonyma spåren från Son of a plumber-tiden. De gör att det blir en trevlig men jämntjock kväll med lite för få höjdpunkter. Plus avsaknaden av en väntad comeback, då.
Å andra sidan är allt på den här nivån relativt. På herrtoan hör jag en missnöjd besökare som gått redan efter en timme. "Han spelade ju inget med de här Gyllene Tider?".
Det är svårt att glädja alla.