Sist jag gav mig an Lundell med pennan slutade alltsammans med handskrivna protestbrev och en sten kastad genom fönsterrutan hemma i lägenheten.
Brevet var signerat av ett fan. Stenen kanske bara ett pojkbus.
Men ändå.

Uffe är helig. Alltså. Seriöst. Mer än "rör inte min kompis". Snarare "ge blanka fan i vårt helgon".
Men det är svårt att låta bli. För det mesta på Kronovalls vinslott är som vanligt när det kommer till Lundell och sommarkonsert. Kasta munspel till publiken? Check.Stå makalöst bredbent i de mest bondrockiga partierna? Check. Bohemskjorta uppknäppt halvvägs ner till naveln? Check.

Det är förutsägbart trött och anmärkningsvärt grötigt. Uffe har kanske inte den lenaste rockpipan, och det har alltid haft sin charm, men väl hemma på Österlen är han om möjligt ännu hesare. Rösten spricker några gånger för mycket.
Visst. Det gnistrar till då och då. "Omaha" är en skön pungspark som får bjällrorna att spela klockspel i ett par minuter och "Tillsammans vi två" är rätt så magnifik. Och akustiska extranumret "Connemara" är ljuvlig i all sin stora enkelhet.
Men under över två och en halv timme är det inte mycket som imponerar. Låtarna flyter ihop till en jämnblöt gegga. Att be rockpoeten sluta är ut-tjatat. Det räcker en gång. Han får väl göra som han vill. Men det är inget vidare bra, det här.