Superhjältejul - inte superkul

Att klippa barn är alla frisörers mardröm. Man kan inte ta mer än fikapengar i betalning och i bästa fall skickar man hem ungarna med ofrivillig snedlugg. I sämsta fall utan öron.
Man kan tycka att landets tv-makare borde förhålla sig ungefär likadant till uppdraget att göra julkalender. Oavsett hur bra det blir så sitter halva Sverige och gnäller.
I stället är det tvärtom. Det är ett prestigegig med jättebudget där finskådisarna står på kö.
Den här gången har uppdraget fallit på Carl Englén. Helt rätt tänkt. Hans Kristallenbelönade "Häxan surtant" är en modern barnprogramsklassiker. Ljuvligt barnslig utan att vara fjantig.

Men när Englén lite lagom fräckt lånar upplägget från Pixar-filmen "Superhjältarna" till sin "Superhjältejul", och låter Stålhenrik och Supersnällasilversara åldras och bli rultiga, då tappar han det utsökta tonläget på vägen.
Tack och lov faller han inte för frestelsen att bli socialrealistiskt kommenterande. Här finns inga livspusslande föräldrar. Det här är genuint trams. Det är tydligt att tempot är lågt för att den magra historien ska räcka länge. Men det kan man leva med.

Ett mer avancerat problemet är doften av ironi. Det är inte alldeles lätt att lista ut vad det är som ska vara roligt med våra hjätar. Framför allt Henrik Ståhls pensionerade stålstofil är för lite karaktär och för mycket karikatyr.
Är han en parodi på någon jöns i frigolitkalsonger från SVT:s DDR-tid? Som Kenny Starfighter eller Kapten Zoom. Eller är det roliga att han är lätt dement? När ska vi skratta? Kan inte nån hålla upp en skylt?

Skurkgänget, däremot, är en lyckad samling filurer. Tydliga i sina komiska konturer. Styrda med järnhand av en kontrollerat överspelande Eva Rydberg som hämtat mimiken från Batman-boven Jokern. Bacillfobikern Ture Tvestjärt är en av många kuliga krumelurer. Han sprayar oavbrutet sin omvärld med desinfektionsspray men trampar förstås ändå i bajs.
Englén borde ha gjort en surtant och skickat hjältarna till arbetsförmedlingen och låtit fulingarna ta över.