Persbrandt: "Man är rädd i början"

Skådespelaren Mikael Persbrandt har tidigare besökt Liberia, Moldavien och kåkstäderna i São Paulo för att uppmärksamma utsatta barn. I december reste han till Afghanistan för att spela in ett reportage om barnen i det krigsdrabbade landet. På fredags sänds inslaget i samband med "Humorgalan" i TV 4. Unicef-ambassadören tvekade aldrig på att åka till ett land där bilbomber är vardag och västerlänningar kan vara måltavlor.
-Om det hjälper till att samla in stålar till de här ungarna så är jag jävligt nöjd med det. Vad annat bra kan man göra med kändisskapet? säger Mikael Persbrandt och förklarar att han själv söker sig till platser som Afghanistan, där läget är akut.
-Det finns oerhört mycket att göra och det finns oerhört många tappra själar som sliter för att få landet på fötter.

Hade ständig eskort

När Mikael Persbrandt landade i Kabul slogs han omedelbart av känslan av att vara i en krigszon.
-Man är rädd i början. Man flyger in i ett landskap som är hämtat ur "Star wars". Oändliga kullar av brun jord och berg och det är otroligt vackert, berättar han.
-Men sedan landar man i något som ser ut som en krigszon med sandsäckar och rigoröst beväpnade checkpoints. När man har åkt tio meter är någon framme och tittar om någon har klistrat en bomb under bilen. Det är klart att det är en helt annan miljö än den jag är van att vistas i.
Reportageteamet färdades i bepansrade bilar och hade ständigt eskort under vistelsen i Kabul.
-Man kan vara orolig och till och med rädd det första dygnet i en krigszon där folk går omkring med laddade vapen och tittar under ens bil. Ett dygn senare är man blasé, det är märkligt hur fort man vänjer sig.

Gripen och tagen

Under resan träffade skådespelaren den 12 år gamla pojken Jaber, som arbetar i en verkstad samtidigt som han går i skolan. Jaber utsätts för risker dygnet runt, utanför familjens hus kan det ligga minor som ännu inte har exploderat.
-Det är klart att man kan bli både gripen, tagen och emotionell i de möten man får med de barn som lever i den här miljön. Men det jag slogs av är att även i de mest tragiska ögonblick så glittrar det i barns ögon emellanåt. De har fortfarande drömmar, de vill precis som barn här bli racerförare, läkare och spela fotboll.
Sedan Mikael Persbrandt axlade rollen som Unicef-ambassadör har han själv hunnit bli pappa, något som inte har påverkat hans engagemang för de drabbade barnen han träffat under resorna.
-Jag kan inte påstå att jag blir mer tagen nu. Jag tyckte jag hade en fungerande empati redan innan. Fast det är klart att jag kan reflektera över den omedelbara skillnaden lite tidigare.