Maria Brander: Därför är det okej att det låter illa

Ola Svensson är artisten i sammanhanget. Han är "Idol"-veteran, schlagerpojke och i det här fallet även ambassadör för en tv-castad Lundakör. Men han är inte körledare. Lördagens viftande framför den egna manskören är att betrakta som högst symboliskt.
Det stora jobbet, det gör körerna. Det är de som har repat sig svettiga igenom vareviga vecka för att sedan framåt helgen ta sig till Stockholm, trots att de har både vanliga jobb och familj att tänka på.

Jag vet inte hur det är med just Ola. Men tidigare säsonger har vissa av kändisarna knappt arbetat alls bortom kameran. I stället har de släntrat in först lagom till direktsändningen.
Med körerna är det annorlunda. De sliter stenhårt. Ändå tror jag faktiskt inte att de deltar med hopp om skivkontrakt och kändisskap. (De vore vansinnigt dumma i så fall.) Utan jag tror att de ställer upp för att få lite paljettglittrande folkfest.

Och det är de som gör att jag accepterar den musikaliskt tragiska kvaliteten. Jag ställer mig ju inte direkt och kollar på Göteborgsvarvet för de duktiga löparnas skull.
Där liksom i exempelvis Stockholm Marathon handlar det om gemenskapen, uppladdningen och att våga utmana sig själv. Kanske också om att vinna i det lilla.
Samma sak med "Körslaget". Det finns ingen poäng med att häckla gårdagens "hellre än bra"-insatser. Antingen tackar man för den stillsamma förströelsen eller så byter man kanal.