I torsdags deltog jag i en diskussion i "Nyhetsmorgon" i TV4 med bland andra Anna Book om programmet "Hjälp, jag är med i en japansk tv-show".
Där förklarade hon att hon vill "bjuda på sig själv."
Jag är ödmjuk inför det resonemanget. Hon äger tolkningsföreträde till sitt eget liv.
Men jag vill inte bli inbjuden.
Jag vill inte vara med.
Jag vill inte käka Anna Books mediala skit och tvingas stå ut med hennes "utbjudning."
Humor är svårt.
Men den här cancerformen, den här avarten, som slog upp som en böld i torsdags, är inte bara en ny tragisk bottennivå, utan en grävskopa i jorden, en trappa rakt ner i underjorden, en svettig hälsning från Hin Håle Himself.

Medverkar gör människor med avstannade eller akterseglade karriärer. Ingen minns längre att en av dem gjort kanske världens bästa barn-tv, att en annan skrivit fina dikter, att en tredje var bland de första att sjunga hip-hop på svenska.
Nu är de alla degraderade till lallande, utklädda fånar som skämmer ut sig på bästa sändningstid.
Varför? Tror de på allvar att detta urusla skådespel ska få fart på karriären?
Det lär ju aldrig hända.
De skjuter inte bara sin framtid i sank, utan allt som de av värde faktiskt gjort innan, för länge sedan.
De är ingenting annat än pinsamma, ensamma människor som gör exakt vad som helst för att hålla sin falnande stjärna kvar där uppe på den svarta, mediala himlen.
Vi som tittar då?
Jag avskyr kulturella och mediala folkföraktare som från sina höga hästar ser ner på sina medmänniskor.

Men den här gången lurar det verkliga folkföraktet hos de tv-chefer som anser att vi, folket, kommer älska den här skiten, medan de garanterat själva i finare sällskap kan kokettera med hur illa de tycker om den här typen av underhållning.
Jag tror gott och mer om mina medmänniskor än så.
Jag tror den här skiten står dem upp i halsen.
Jag hoppas de lyckas hålla spyan till de står på tv-chefernas röda mattor.
Vi har fått nog nu.