Anders Björkman: "Stjärnorna på slottet" är en magnifik dokusåpa

Författaren Björn Ranelids dag var ingen dålig tv-timme. När Ranelid gick till attack mot sina fiender, talade till dem personligen rakt in i kameran, då var det tv-drama av klass.
Samtidigt, när bilder på de andra fyra runt middagsbordet klipptes in, blev det komiskt med förvånade ansikten. Som en utställning av fågelholkar.
Björn Ranelid är en fascinerande person. Samtidigt som han säger att han inte vill framhålla sig själv, så berättar han hela tiden om sig själv. Han verkar mäta hur framstående han är - även om det emellanåt är skämtsamt. "Jag är den ende i världen som spelat i Malmö FF och fått Augustpriset."
Hans bildspråk är i fyrfärg, hans aforismer kommer i galopp, och han har alla sina egna formuleringar i minnet.

Han ser också bra ut, gyllene hår, vårdad stil, vältränad kropp, men ändå annorlunda.
- Han är ju snygg. Det måste han veta själv, som Meg Westergren uttryckte det i går.
Lite egendomligt är det att en så hyllad författare, som fått goda recensioner, fina priser, säljer böcker och har många beundrare, kan bli så bitter.
Varför bryr han sig om vad som skrevs för flera år sedan? Har det legat kvar och skavt så länge, har han väntat på att få ge igen, tänkt igenom sin hämnd? Det låter inte riktigt nyttigt.
Ingen av de personer han angrep kommer riktigt ihåg vad de skrev. Men jag är rätt övertygad om att Ranelid minns hela meningar, kanske kan hela stycken.
Även denna tv-attack tror jag dessa personer tar med en axelryckning, men för Ranelid lättar trycket på axlarna.
Han har fått ge igen och har i natt fått högar av positiva reaktioner.
Bra tv var det i alla fall, riktigt bra.