Anders Björkman: Siw Malmkvist är största stjärnan på slottet

Årets fem stjärnor känns som de snällaste hittills. De mogna damerna, Siw Malmkvist och Meg Westergren, påminner lite om förra årets "ängsliga mamma", Christina Schollin.
De två hårdhänta gubbarna, Kjell Bergqvist och Tommy Körberg, har åldrats snyggt och ser ut som mysnissar.
Och Björn Ranelid, författaren, som äntligen blivit den kändis han alltid tyckt han borde varit för länge sedan, är nu ständigt i tv med sina "jag är den ende i världen som...".
Jag tror inte på konflikter i år, inte heller på intellektuella drabbningar, däremot kan detta bli lättsam underhållning med många glada skrönor.

Siw Malmkvist var gårdagens huvudperson och verkade inte ha en aning om vare sig programpunkterna eller maten på sin egen dag. Och blygsamt axelryckande var hon som alltid.
- Jag har alltid varit bra på att härma, kommenterade Siw uppgiften att hon sjungit in skivor på åtta-nio språk.
Jag vill inte påstå att hon härmat sångstilar, men hon har sjungit det mesta och alltid gjort det rätt. Artistisk intuition kallas det när man hamnar rätt, utan att riktigt kunna förklara varför.
Jag har hört Siw sjunga jazz som en skånsk Billie Holiday i folkpark mitt i skogen. Jag har sett henne i musikalen "Nine", i dramatisk ballad som fick publiken tårögd varje kväll.
Aldrig har hon riktigt kunna redogöra för vad hon gjort. Eller också har hon bara sagt att det inte är så märkvärdigt.
Men det är just vad hon varit, en märkvärdig artist med en mer omfattande och framgångsrik karriär än de flesta - även om hon inte minns det så själv.