Alice Cooper kallar sin turné för ”The psycho-drama tour” och nja, jag vet inte.
Så mycket psycho-drama vilar det inte alls över hans haussade spelning i Borlänge.

När det effektfulla skynket faller prick klockan 00.00 och han snabbt bränt av grötiga versioner av bland annat ”No more mr. Nice guy” känner jag mig måttligt imponerad.
Alice Cooper, hans smink och lilla käpp eller vad det nu är han pekar och håller takten med är nästan en parodi på den snart 60-åriga rockinstitutionen Alice Cooper.

Jag menar, egentligen är ju Alice en enkel man som gillar att varva sina behagliga golfrundor med att leva ut i lite hederlig chock ‘n’ roll.
Kvällen slutar i ett antiklimax.
Du kan kalla det legendarisk rock ‘n’ roll hur mycket du vill, det är ändå inte bra. Det är bara mossigt och tröttsamt.
Efter bara någon halvtimme med Coopers styltiga band önskar jag mig tillbaka till Mando Diaos hemmaplans-spelning eller vad som helst annars som inte känns som att det har åkt hit med tidsmaskinexpressen.

”Under my wheels” åker jackan av och allt känns stentufft.
Att nästan allt låter exakt likadant. Med en sån karriär i ryggen.