Showen börjar och Hasse Aro gästspelar på storbildsskärmarna. När trion bestående av Martin Stenmarck, Kjell Bergqvist och Mikael Tornving kommer ut på scenen höjs östrogenhalten i luften. Stort jubel.
Trion bjuder på sång och dans, eller rättare sagt Stenmarck bjuder på sång och dans.
Tornving och Bergqvist är stela som fiskpinnar och tycker att koreografin är svår. Men det kan man stå ut med, det blir lite gulligt. De har sina olika roller, likt Sergio Leones spagettiwestern ”Den gode, den onde och den fule”.

Nu börjar kavalkaden av sexistiska skämt (Bergqvist), lite för långdragna/inte vassa skämt (Tornving) och skönsång med sexig, farlig blick (Stenmarck). Man skämtar om snoppstorlek, knull och annat som man tror att kvinnor tycker är kul. Sexskämten känns avdammade från ”Har du hört den förut?”.
Det märks att manus är skrivet av män. Hade det varit skrivet av kvinnor hade det förmodligen blivit mycket roligare.

Stundvis kommer små, roliga ljusglimtar och publiken blir loco av Stenmarcks ”Sjumilakliv”, men Ladies night spretar åt alla håll och det enda som egentligen håller ihop showen är att trion är sammansvetsad.
Jag förstår varför det serveras alkohol under showen. Det krävs några vinglas för att tycka att det här är riktigt bra. Det räcker inte med att 99,9 procent av publiken vill ligga med Martin Stenmarck.