För det var som så ofta en tragedi som födde en av Sveriges största klassiker.
Året var 1884. På Mårbacka herrgård hade löjtnant Lagerlöf slutligen kapitulerat för fordringsägare och flaskan. På sin studiekammare i Stockholm satt 25-åriga dottern Selma och insåg plötsligt att hon aldrig skulle bli gift. Ty vem vill ha en låghalt lärarinna utan annan hemgift än sitt bläckhorn?
- Jamen, då får jag väl börja skriva i stället. Och sälja så många böcker att jag en dag kan köpa tillbaka herrgården!
Sade och gjorde.

Av en stolt ungmö blev en stor författarinna och trots att sentida historiker alltid varit hårda mot pappa Erik, skulle Selma aldrig upphöra att älska denne svage, men godhjärtade man.
Sven Delblanc har sagt att om August Strindbergs ständiga tes var äktenskapets krigstillstånd, var Selma Lagerlöf kärlekens försvarare.
Hon var inte naiv, långt ifrån. Men hon trodde att den som var arg och vansinnig eller bara svag och försupen, helt enkelt led brist på kärlek.
Säkert var det bland annat sin älskade far hon såg framför sig. Mårbacka drevs av en armé starka kvinnor och Selma ärvde generna. Hon var en tuff tant som körde hästspann långt upp i 70-årsåldern. Det har spekulerats mycket kring hennes relation till väninnorna Sophie Elkan och Valborg Olander. (Ingen har ännu lyckats bevisa om kärleken var lesbisk eller blott systerlig.) Men den stukade fadern var och förblev mannen i hennes liv.
Ja, och så Gösta Berling, förstås.

Själv hävdade Selma hävda att hon lärt sig berätta vid den öppna brasan under Värmlands långa vargavintrar. Farmor och faster Nana var den teve hon aldrig hade. Från deras mun sög hon girigt i sig sagor, bibelberättelser och - inte minst - skvaller.
Året var 1891 när all denna blandning av berättargener, revanschlusta och faderskärlek slutligen kulminerade i en debutroman som inte liknade något annat. Den var som en väv, en gobeläng, nästan som en modern musikvideo full av korta inslag och snabba klipp.
Äntligen stod boken i hyllan.
Och Mårbacka kunde med tiden köpas tillbaka.
Fast ingen blir som bekant profet i sin egen hemtrakt. När bygden skulle samla in pengar till en 80-årsgåva sa en gubbe:
- Nä, jag vet inte. Hon är ju inte så känd på den här sidan sjön.
Och när en turistgrupp härom året guidades runt på Mårbacka sa en tant vid åsynen av nobelpristagarens skrivbord:
- Ja, tänk ändå att det var här hon skrev ”Pippi Långstrump”!


Gösta Berlings saga, 1891
Romanens första mening: ”Äntligen stod prästen i predikstolen” är en klassiker i sig. Den syftar på den vackre Gösta Berling som super bort sin tjänst, men får en fristad som kavaljer hos den kraftfulla majorskan på Ekeby. I stället för att visa tacksamhet deltar han i hennes fördrivande - en plan iscensatt av den onde Sintram för att kavaljererna själva ska ta över bruket.

Kuriosa:
Selma Lagerlöf var förmodligen inspirerad av historien om Emanuel Branzell - präst i Södra Finnskoga församling i norra Värmland i mitten av 1800-talet. En dag skällde Branzell ut en berusad finngumma. Hon hämnades att kasta en förbannelse på honom. Några år senare kunde Branzell påträffas gravt nedsupen, irrade runt på landsvägarna.