KONSERT: THE POLICE
Globen, Stockholm
Puiblik: 13 500

Police återförening har utpekats som 2000-talets stora livehändelse. Men tyvärr – det händer inget.
Police år 2007 låter som en less orkester utan elektricitet. De vill inget, och de åstadkommer noll. Ledan är så uppenbar att den går att ta på. Trots ett dussin imponerande hits lyckas legenderna aldrig hitta en högre växel. De puttrar på och växlar ner och puttrar på och växlar ner. Och kör i diket mellan varven.

Trions recept för att hitta inspirationen är lätt att gissa sig till – de vill lira. De vill gärna visa vilken unik kemi de har och vilka skickliga musiker de är. Vilket får dem att ge sig ut på knepiga utflykter där de fastnar i fusion och skickliga men meningslösa jam.
Jag är visserligen för ung för att ha sett engelsmännen tidigare (jag var inte tonåring fylld när de var i Sverige senast) men den energi som dokumenterats på bandets gamla liveinspelningar är de helt enkelt inte i närheten av i dag.
Återstår nostalgifaktorn, men den slarvar de bort genom att vara sura alternativt långtråkiga. När konserten är som sömnigast känns Sting som den fräcka gympaläraren som kompas av två nördiga mattelärare på roliga timmen.

Ingen glädje, ingen coolness – ingenting.
Mer än skicklighet och pliktskyldighet då. Därför är det kanske inte så konstigt att kvällens höjdpunkt är högst oplanerad. När Andy Summers spelar fel i solot till ”So lonely” syns leendena i mungiporna för första gången och Sting sjunger ”Welcome to the Stewart Copeland-show”.
Men sen faller trion in i en förolämpande banal ”Every breath you take”, så slapp att man anar ljudet av 13 500 klockor som stannar.Och när konserten strax efteråt tonar ut känns det mycket riktigt som ingenting har hänt.

Fotnot: The Police spelar en extrakonsert i Globen i kväll.