Kenneth Gärdestad berättar nu öppet om brodern Teds schizofreni och de svåra åren. Han vill få bort tabustämpeln runt sjukdomen för att hjälpa andra. BILDSPECIAL: Han slog igenom som 15-åring
Kenneth Gärdestad berättar nu öppet om brodern Teds schizofreni och de svåra åren. Han vill få bort tabustämpeln runt sjukdomen för att hjälpa andra. BILDSPECIAL: Han slog igenom som 15-åring

Teds väg mot självmord

Publicerad

De inre rösterna tvingade honom att trasa sönder handen med en osthyvel - för att slippa spela musik.
I över tio år levde Ted Gärdestad och hans anhöriga med schizofrenin, och skammen.
Till slut tog den folkkära artisten sitt liv.
Nu avslöjar brodern Kenneth, 57, de innersta familjehemligheterna i en ny bok.
- Ted hade antagligen slitit mig i stycken om jag skrivit det här medan han levde, säger han.

 

 

LÄS MER: Brodern om Ted Gärdestads sjukdom

 

Boken om Ted kommer den 14 spetember. Under Kenneth Gärdestads 40-årsfest i föräldrahemmet i Sollentuna 1988 ringde telefonen: - Din bror har blivit tagen av polisen. Han är arresterad för att ha kastat tegelstenar mot några kvinnor på Östermalm. Strax före hade Ted Gärdestad även varit hemma i sin brors lägenhet i stan. Han hade rivit ner möblerna, tv:n var sprucken, av barnens våningssäng var det bara träflisor kvar. Solen, vinden och vattnet kändes oändligt långt borta. Underbarnet, artisten, var schizofren. Men det var något man inte talade om. Något som skulle döljas. En djup skam, en rädsla varje gång Ted var med ute på stan. Ständig oro.

 

LÄS MER: Kenneth Gärdestad: "Ted är med mig hela tiden"

"Vi kallade det en psykos"

- Jag använde aldrig ordet schizofren medan Ted levde. Fortfarande när jag pratar med mamma och pappa om det så kallar vi det "en psykos" eller "psykiska problem", säger Kenneth Gärdestad. Tillsammans med Teds vän, journalisten Keijo Liimatainen, har han jobbat med boken "Jag vill ha en egen måne" sedan Teds död 1997. Redan 1985, när Ted var 29 år, såg Kenneth det han tror var de första sjukdomstecknen. Ted hälsade på sin bror, som då bodde i USA. - Han kom dit som en rädd person, med en fanatisk renlighetsiver. Han kunde inte gå på toaletten utan kirurgiska handskar och gjorde rent allting med ren sprit.

Rösterna skrek

Det skulle bli värre. Tunga dagar, månader, år då rösterna i Teds huvud skrek åt honom. Han försökte förinta dem, åtminstone blockera dem, men lyckades aldrig helt. En dag trasade han sönder ena handen med en osthyvel så att blodet forsade. Då kunde han inte spela sin musik längre, men hade något fysiskt att skylla på. Den verkliga orsaken - det som hände i hans inre - erkände han aldrig. - Handen kunde folk, och han själv, acceptera. Men att däremot säga "det är fel på min hjärna", det kunde han inte göra.

 

LÄS MER: Kenneth Gärdestads kritik mot dokumentären om Ted

Skyller på skammen

Inte förrän den dagen Ted själv hoppade framför tåget vid Häggviks station 22 juni 1997. - Jag tror det var först då han hade insett att han var sjuk, och det orkade han inte leva med. Kenneth vill inte skylla på någon, inte på sjukvården, inte på den religiösa sekten Bhagwan som Ted gick med i, inte på Ted själv. Det enda han skyller på är skammen. - Om jag ska försvara att jag skriver den här boken och lämnar ut Ted på det här sättet så handlar det om det - att ta bort skammen kring psykiska sjukdomar. Hur ser din sorg ut i dag? - Den är behärskad. Ted som person har jag alltid med mig. Men det jag saknar och sörjer är musiken, det vi gjorde tillsammans. Det fanns en oerhörd glädje i det, oberoende av allt annat.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag