KONSERT
Bob Dylan Globen, Stockholm
Bäst: Vi får en riktigt mäktig "Love sick".
Sämst: Nej, någon låt från kommande plattan blev det inte heller denna kväll.

Kristallkronor i taket ena kvällen, en ful jumbotron den andra.
Samma rocklegend på scen, samma trögflytande bluesrock.
Men vänta, det där sista stämmer faktiskt inte.
Jag förberedde mig på ytterligare en ishallsspelning med undermåligt ljud och ett och samma tempo rakt igenom. Nu blev det inte så. Huvudpersonen kommer ut i svart hatt och en sorts grå sydstatskostym med revärer och verkar... taggad. Nästan sprallig. I Dylantermer betyder det inte att gubben hjular runt på scen i ren glädje, däremot att han redan i andra låten drar på sig gitarren och skakar lite på vänsterbenet. Och att han ganska ofta smyger sig från elpianot fram till mikrofonen i mitten och spelar riktigt inspirerat munspel, kvällen igenom.
Från söndagens besök på Berns är nästan hela låtlistan omskyfflad och upputsad. Kvintetten bakom håller sig hela tiden på rätt sida och tar aldrig över. Dylan själv vankar under flera låtar otåligt av och an, som om han hela tiden har mer han vill få ur sig innan kvällen tar slut.
Bäst? Det finns faktiskt mycket att välja på; en trasigt svängig "One more cup of coffee" med Dylan på gitarr, eller kanske partiet i "Desolation row" där han lurar med sig bandet iväg på en helt ny melodi. Fast inget slår "Love sick". Rösten raspar och låter trött, så trött på hela världen och allt som har med den att göra. Det är en stor insats av en 67-åring allt för många, allt för ofta, glömmer bort som sångare.
Efter en kväll där det inte ens går att klaga på Globenljudet är det bara att bocka och tacka. Att man aldrig lär sig: räkna aldrig bort Bob Dylan.