Vi är alla uppväxta med sagor och - handen på hjärtat - fanns det något bättre än när mor och far satt vid sängen och läste en spännande historia för oss?

När vi var riktigt små var det ganska gulliga berättelser som alla slutade lyckligt.

På senare år har sagogenren fullständigt exploderat och det är bara några år sedan som jag satt med mina kids och läste de feta Harry Potter böckerna som får sägas tillhöra fantasydelen av sagoträdet med sina många grenar.

De spelfilmer vi ser på biograferna och i våra hemmabiosystem i dag är ju i grunden sagor med hjältar, skurkar, prinsessor, slott och kojor, men de ser helt annorlunda ut.

I stället har vi fått agenter, terrorister, politiker, Vita huset och slitna lägenheter där utbrända snutar övernattar i jakten på bovarna.

Vi känner igen upplägget från godnattsagan, etableringen av karaktärerna, det obehagliga brottet i mitten och slutakten där allting blir bra igen, en moraliskt rättvänd upplösning.

I början av 70-talet började en filmutbildad 30-åring med några kortfilmer i ryggen fundera på att förlägga det klassiska sagoupplägget i rymden och befolka det med hjältar, skurkar, udda varelser, slottsliknande byggnader - och naturligtvis en prinsessa!

Kaliforniensonen George Lucas fascinerande och välgjorda långfilmsdebut "THX 1138" (1971) hade de etablerade skådespelarna Robert Duvall och Donald Pleasence i huvudrollerna och imponerade på filmbolaget Fox.

När hans uppföljare, ungdomsfilmen "Sista natten med gänget", femfaldigt Oscarnominerades blev filmbolaget ordentligt intresserat. Lucas chansade och skrev ett regissörskontrakt med låg lön och procent på intäkterna.

Han hade på känn att hans rymdsaga skulle slå stort och han var till och med så självsäker att han redan hade planer på två uppföljare som en komplett trilogi.

Som om inte detta var nog så döpte han sin film till "Stjärnornas krig: Episod IV" vilket betydde att han tidigt hade tankar på att göra tre prequel-­filmer som skulle berätta historien från början.

Fox hade inga stora förhoppningar på filmen, befolkad av okända skådespelare i rymddräkter.

Men det kom att visa sig vara exakt den verklighetsflykt som biopubliken ville ha efter att i tio år översköljts av realistiska thrillers, jordnära komedier och mörka dramadokumentärer.

Lucas rymdepos drog redan premiäråret 1977 in mångdubbelt mer än sin budget på elva miljoner dollar. Uppföljarna "Rymdimperiet slår tillbaka" och "Jedins återkomst" blev enorma succér. Ärkeskurken Darth Vader blev karaktären alla älskade att hata och birollskaraktären Han Solo gjorde skådespelaren Harrison Ford till filmstjärna.

Filmserien "Stjärnornas krig" blev ett populärkulturellt fenomen med actionfigurer, tidningar och leksaker. Aktörer som haft minsta möjliga roll i filmerna turnerade runt på "Star wars"-konvent och signerade foton och hälsade på fans.

Jag var själv i rätt ålder för att svepas med i vågen och erkänner gärna att jag har en papp­figur i fullstorlek av Darth Vader.

22 år efter den första filmen satte sig George Lucas något ringrostig i regissörsstolen för att komplettera sitt projekt. "Star wars: Episod 1 - Det mörka hotet" blev den något ojämna men likväl fascinerande berättelsen om hur allt en gång började på Naboo, Tatooine och Coruscant.

Och vi svenskar kunde slå oss för bröstet eftersom Pernilla August spelade Anakin Skywalkers mamma!

Nu har filmen nypremiär i 3D på biograferna och det ska bli spännande att se om George Lucas livsverk kan fånga upp en ny generation. Denna gång siktar man dessutom in sig på en yngre målgrupp då man dubbat filmen på svenska. Filmbolaget Fox planerar nu att släppa en "Stjärnornas krig"-film om året i uppdaterade 3D-versioner, censurerade för att bli barntillåtna.

Det blir ännu mer tydligt vad Lucas filmer i grund och botten är: sagor.