I april gjorde Expressens Maria Rydhagen den sista intervjun med Göran Stangertz.
Då berättade han om cancerbeskedet, om hur hans "mående har åkt berg- och dalbana".
Här är intervjun i sin helhet.
I januari hoppade Göran Stangertz, 67, av succéprojektet "Köp mjölk. Skriv bok!".
Ett kort pressmeddelande avslöjade anledningen: Han hade drabbats av cancer.
Nu ger skådespelaren sin första intervju om sjukdomstiden.
- Mitt mående har åkt berg- och dalbana. Orken har oftast inte räckt till för annat än behandlingar och transporter mellan hemmet och sjukhuset, säger han.
Egentligen säger han inte det, utan skriver. Den här intervjun görs via mejl, enligt Göran Stangertz önskan.
- Jag är nästan utan röst för tillfället, skriver han och vi mejlar frågor och svar fram och tillbaka under en veckas tid.
Hoppade av scenprojekt
Det var under arbetet som regissör för "HippHipp"-duon Anders Janssons och Johan Westers "Köp mjölk. Skriv bok!" som Göran Stangertz blev sjuk. 20 januari kom ett kort pressmeddelande som meddelade att han var tvungen att hoppa av produktionen. Det var produktionsbolagets pressinformatör som svarade på frågor då, Göran Stangertz avböjde alla kommentarer.
Nu ger Göran Stangertz sin första intervju sedan sjukbeskedet.
Hur mår du?
- Jag mår efter omständigheterna bra. Bättre än på länge. Har avslutat behandling för tumör i halsen och biverkningarna klingar av. Ska träffa läkare om två veckor och får då veta hur och om jag skall fortsätta behandlas, skriver Göran Stangertz.
Har du kunnat se föreställningen?
- Jag har inte haft möjlighet att se "Köp mjölk. Skriv bok!". Tyvärr har mitt mående åkt berg- och dalbana, och orken har oftast inte räckt till för annat än behandlingar och transporter mellan hemmet och sjukhuset. Jag har blivit lovad en dvd! Och hoppas på en återuppståndelse till hösten.
Bråk på stadsteatern
2009 slutade Göran Stangertz som chef för Helsingborgs stadsteater. Han avgick fyra månader tidigare än avtalat, och de sista månaderna präglades av ett bråk. Det började med att en Sverigedemokrat tog plats i teaterns styrelse. Droppen var när ledningen körde över teaterdirektören och ändrade i ett programblad.
Hur ser du på konflikten nu, när mer än tre år har gått?
- Jag ser inte annorlunda på styrelsens agerande vid utnämningen av en Sverigedemokrat till styrelsen nyåret 2009. De demokratiska spelregler som rättmätigt gav SD en styrelseplats har jag självfallet inget att invända mot. Det som var osmakligt var sättet som styrelsens ordförande ville "hälsa vår nya ledamot på sedvanligt kamratligt sätt välkommen i kamratkretsen".
Och programbladet?
-Det rörde sig om en ren desavouering av mig som konstnärlig ledare när den tillförordnade vd:n med stöd av styrelsens ordförande lade sig i utformandet av ett programblad. Jag lämnade chefsjobbet i mars i stället för juli. Fullgjorde anställningen som skådespelare in i juni samma år i "Tills döden skiljer oss åt" för fulla salonger tillsammans med Kajsa Ernst. Det kändes mer än bra att ta farväl av stan och publiken på det sättet.
Det har gått några år nu. Saknar du teatern?
- Nej jag saknar inte jobbet på Helsingborgs stadsteater. När jag slutade hamnade teatern genom en olycklig chefstillsättning i kris. Föreställningarna blev färre och publiken svek. Jag har träffat före detta kollegor och har förstått att arbetsklimatet nu blivit mycket bättre i och med senaste chefsbytet. De anställda och den skattebetalande publiken önskas all lycka i framtiden.
Och nu?
- Jag är nu knuten till Stockholms stadsteater och har ett spännande styrelseuppdrag i Film i Skåne. Trivs alldeles utmärkt med båda delarna.
När du spelade mot din fru Kajsa Ernst skrev DN:s recensent "fint skådespeleri mellan Stangertz och Ernst". Blev du rörd?
- Nej, jag blir inte rörd av recensioner. Jag har sedan mer än 20 år avstått från att läsa bedömningar av produktioner där jag själv är inblandad. En av de stora 1900-talsmålarna har sagt att "artisten skall förhålla sig till kritikern som fågeln till ornitologen."
"Skatan ger fan i tillhörighet"
- Skatan har ingen aning om att det ens finns ornitologer och ger totalt fan i om någon skriver att hon tillhör kråkfåglarna. Hon låter som hon gör, parar sig och lägger sina ägg utan att jämföra sig med råkan eller kråkan.
- Däremot blir jag ibland rörd av publikens reaktioner. När vi spelade "Gökboet" på Helsingborgs stadsteater var jag ofta ute och pratade med högstadieelever som sett föreställningen. Vid ett tillfälle reste sig en kanske 14-årig, mörkhyad gosse i aulan bland 250 jämnåriga och sa: "Jag va po tiatorn i går va.. O ja grät o ja fatta ente varfor". Det sammanfattar varför jag vill göra teater. Och varför jag är tacksam för att jag får göra det.
