Den tjocke dansaren i Take That. Det var inte jag som sa det. Det var Noel Gallagher, när Take That var som mest intensivt älskade av miljontals europeiska tonårstjejer. Och en handfull skamsna pojkar. Det är lätt att man glömmer det där. Att det faktiskt fanns en tid då Robbie Williams var en knubbig liten mes. Och som han själv uttrycker saken i "Monsoon" på skivan "Escapology": "I've sung some songs that were lame." Det är naturligtvis en simpel hypotes. Men ändå. Kan det ha varit Noels uttalande som gjorde att Robbie gav sig fan på att bli en vår tids största rockstjärnor? Till vilket pris som helst. Och faktiskt blev det.

Halsar två vodkaflaskor

Tidsklipp. Våren 1995. München. Expressens Anders Nunstedt är på efterfesten till den storslagna lanseringen av Take Thats skiva "Noboby else". Men kvällen slutar både tidigt och märkligt. Lite generande, faktiskt. På ett Pete Dohertyskt vis. - Det dröjer en halvtimme. Sen står Robbie på ett bord. Bar överkropp. Med en vodkaflaska i vardera hand. Och halsar. Som Robinson-Robban, minns Anders och flinar. De övriga medlemmarna i pojkbandet skäms som tonårsföräldrar på en skolavslutning. De frågar skivbolaget hur länge de behöver stanna. Sen går de. En kort tid senare får Robbie sparken från Take That - och 17 miljoner kronor i avgångsvederlag. Robbie har stört den stenhårda managern Nigel Martin-Smiths välkalkylerade plan. Robbie är sexig där de andra är söta. Robbie är farlig i ett band där medlemmarna uppfostrats till att vilja kramas. På USA-utgåvan av "Nobody else" låter Martin-Smith retuschera bort Robbies bild. Sedan splittras Take That.

Gör sin prao hos Oasis

Robbie fortsätter att jobba på att bli rockstjärna. Hårt och metodiskt. De första lektionerna får han ironiskt nog av Oasis som han hänger med i hopp om att Noel ska ge honom några låtar. När journalisten Andres Lokko intervjuar Oasis i London får Robbie följa med. Som en prao-elev. - Han är min polare och han rockar, förklarar Liam Gallagher. Och Robbie har fått coolhetens välsignelse. Just då var ju Liam det ballaste som fanns. Månader av bottenlös hedonism följer. Robbie döps i tusen liter gin & tonic av bröderna Gallagher. Men han får inga låtar. De behåller Noel för sig själv.

Partajmästaren på Grand Hôtel

Tidsklipp. November 2000. Grand Hôtel i Stockholm. Kamerorna på MTV-galan i Globen har slocknat. Det är efterfest. Backstreet Boys är där. Victoria Beckham är där. Jennifer Lopez är där. Men det är det ingen som märker. Alla är hypnotiserade av den bitiga killen i linne på Vinterträdgårdens scen. Efter fem års övande är Robbie fullärd. Nu är han världsmästare på partaj. Han är - som Robert Plant i Led Zeppelin skrek från den där hotellbakongen på Sunset strip - "a golden God". Och alla vill vara Robbie. Utom Robbie själv. För det är här någonstans han slår huvudet i botten. Han är så full så han knappt vet vad han heter. Besatt vid tanken på att hitta mer kokain. Expressens Johan T Lindwall är enda svenska journalisten på plats. - Han är helt väck. Och sååå påtänd. Det är sprit. Kokain. Ecstasy. Allt du kan tänka dig. Han ramlar hela tiden uppe på scenen. Till slut blir han liggande på rygg, berättar Johan. Vid det här laget får Robbies meritlista Keith Richards att framstå som Bosse Ringholm.

En natt i Dublin sänker han 24 pints med Guinness.
Under en vända med Dodi Fayeds yacht trillar han ner för en trapp och välter Kate Moss.
På en fest hos Elton John kollapsar han.
Efter en gala går han direkt till sin langares hus där han stannar uppe i 72 timmar och snortar kokain tillsammans med en beväpnad och dömd rånare.
Efter en annan gala tar han en överdos på kokain och är centimeter från döden.

Idiotförklarar Sverige

Helvetesnatten i Stockholm jagar Robbie i åratal. I dokumentären "Nobody someday" från 2002 idiotförklarar han oss. Hela bunten. Inget land har en tråkigare konsertpublik, konstaterar han. 2003 lämnar han Parken i Köpenhamn med orden: - Det är med sorg jag åker härifrån till shitty Sweden. Tre dagar senare ber han oss om ursäkt på Stadion i Stockholm. När tidningen GQ träffar Robbie i hans 45-miljoners-villa i Los Angeles hösten 2005 kämpar han fortfarande med läkeprocessen efter de mörka åren. Han har inte lämnat huset på flera veckor. Och han bekänner att han blivit beroende av antidepressiva. Utan medicinen effexor klarar han inte vardagen. Men han är ren. Ingen sprit. Och inga droger. Typ. - Jag gör fortfarande grejer som inte är bra för mig. Men med måtta, säger han till GQ.

2 000 cigaretter på tio dagar

Nu röker han i stället. Som bara nyktra alkoholister kan. Under en tio dagar lång pressturné i USA tog han med sig 2 000 Silk Cuts. I garaget står några oanvända lyxbilar - han gillar inte att köra bil. Och några motorcyklar. De kör han bara på privata banor - trafik skrämmer honom. Vännen Rupert Everett kallar honom "den mest paranoida mannen inom showbusiness". I dag är hans största intresse att spela alfapet. Samtidigt är han mer självsäker än någonsin. Kanske är det som hårdingarna i filmerna säger: det som inte tar död på dig gör dig starkare. - Jag brukade hata mig själv och den person jag hade förvandlats till, förklarar han för GQ. - När jag spelade live tyckte jag synd om publiken som behövde se en sån fitta som mig. Men jag har kommit över det där nu. Jag är inte rockstjärna 24 timmar om dygnet längre. Och jag blir inte sänkt av dumma grejer som brukade knäcka mig fullkomligt. Jag är inte så känslig längre. Frågan är bara om Robbie ska tacka eller förbanna Noel Gallagher.