Som en sorts FPS-genrens motsvarighet till Big Bang slog ”Wolfenstein 3D” ned i datorer över hela världen 1992 och dikterade villkoren för hur framtidens actionspel skulle komma att se ut. Nu har spelvärlden skördat frukterna av detta epokgörande ögonblick i sisådär 17 år och tredimensionellt korridorkrig är i dag hetare än mynningen på en genomsnittlig k-pist. Trots det – eller kanske just därför – är det nya ”Wolfenstein”-spelet långt ifrån någon genreomvälvande revolution. Raven Software har konstruerat en tidstypisk, om än uppfriskande paranormal nazithriller, där traditionellt skjutande mixas med avtalsenligt, wolfensteinskt hokus pokus. Vi befinner oss alltså någonstans i gränslandet mellan ”Call of duty” och ”Bioshock”, men väldigt sällan på några nya, otrampade stigar.

Den påhittade staden Isenstadt flirtar exempelvis ängsligt med det icke-linjära upplägg som gjorde ”Far cry 2” till ett av mina absoluta favoritspel i genren. Och även om idén är klart beundransvärd har jag oändligt mycket roligare när spelet snitslat ut en konkret bana till mig. Den grundläggande spelmekaniken är nämligen alldeles utmärkt, tempot föredömligt högt och vapnen relativt underhållande. Problemet är bara att det finns så vansinnigt många titlar i genren som är ännu bättre, vilket ger ”Wolfenstein” det något osmickrande epitetet ”mellanspel”.

”Wolfenstein”-veteraner kan för husfridens skull lägga till en geting redan nu, medan FPS-fobikern av förklarliga skäl inte kommer att finna frälsning den här gången heller. Ni andra har däremot ett helt ok tidsfördriv framför er i väntan på, tja, ”Crysis 2” kanske?