Eftersom jag älskar tv-spel men hatar sport blir mitt möte med ”Virtua tennis 2009” en svårsmält paradox som jag på något sätt måste få ur systemet.
Det första jag upptäcker är att jag av någon obegriplig anledning spelar som ett proffs – direkt! Jag utklassar allt motstånd utan att egentligen veta vad jag håller på med, och avancerar helt sonika på rankinglistan snabbare än vad mitt sporthat egentligen borde tillåta.
Ordet ”snabbt” är visserligen inte applicerbart i sammanhanget – ”Virtua tennis 2009” är ett av de långsammaste spelen jag överhuvudtaget befattat mig med – men eftersom motståndet i ”World tour”-läget är så provocerande klent förlorar jag inte en enda boll på flera timmar.

Senare i spelet, när jag är så uttråkad att jag inte vet var jag ska ta vägen, tar det av förklarliga skäl tvärstopp – jag är ju trots allt notoriskt oduglig på tennis – men jag fick hållas skrattretande länge. Därför misstänker jag att inbitna tennisentusiaster skulle ha massor av invändningar mot svårighetsgraden i det här spelet, även om det generösa onlineläget antagligen kan råda bot på det. Tenniskänslan är det nämligen inget fel på.
Om man är lagd åt det hållet.