Jag gillar verkligen min Wii. Problemet är bara att konsolen efter tre långa år fortfarande är sorgligt svältfödd på högkvalitativa actionrollspel – en genre som betyder mer för mig än jag någonsin skulle våga erkänna. Därför är det lätt att rent instinktivt ta rymdoperan ”Spectrobes origins” till sitt brustna rollspelshjärta och strunta högaktningsfullt i att spelet är närmast bedövande slätstruket.

I egenskap av medelmåtta gör ”Spectrobes origins” förvisso inga oförlåtliga generalfel. Stridssystemet utnyttjar exempelvis wiimotens rörelsekänslighet på ett någorlunda förnuftigt sätt, vilket åtminstone vittnar om att upphovsmännen haft idel goda avsikter. Ändå slutar i stort sett varenda fight med att jag på gammalt beprövat ”buttonmashing”-manér bankar mig livlös på A-knappen eftersom det tycks vara den avgjort effektivaste metoden. En häpnadsväckande stor del av ”Spectrobes origins” ägnas annars åt att föda upp olika varelser – så kallade ”spectrobes” – som sedan hjälper till med det dagliga monsterdräpandet och utforskandet av planeten Wyterra.

Fans av ”Pokemon” går antagligen igång på den här sortens tidskrävande ackumulering, och det finns överhuvudtaget imponerande mycket att göra om man lider av grav samlarmani. Personligen saknade jag intresse redan för spelets ursprungliga karaktärer och kände av förklarliga skäl inte för att bekanta mig med fler än absolut nödvändigt. Synd, för Wii behöver verkligen den här genren.