Tajt spelkontroll, stabil nätkod, snabba menyer och bra flyt i spelandet är ju några givna ingredienser i ett lyckat onlinebaserat actionspel – liksom tillfredställande strider och snillrikt uppbyggda banor.   Men hur självklara dessa punkter än må låta lyckas ändå SOCOM: Confrontation trampa snett på i princip varenda en. Kontrollen känns onödigt komplicerad och i grundinställningen sitter till och med alla funktioner på fullständigt ologiska knappar (vem kläckte idén att lägga inzoomningen på styrkorset?). Efter någon minuts fipplande bland inställningarna har man dock fått ihop något mer spelbart – men den där smått handikappade känslan lyckas jag aldrig skaka av mig. Vidare är menyerna bitvis riktigt sega och frustrationen börjar koka inom mig då jag startar spelet för ett par snabba ronder, men i stället får stirra mig förtvivlad på laddningsskärmar och felmeddelanden.

  Vad hade vi mer på listan? Banor ja. Tyvärr har jag inte mycket gott att säga om dem heller – trots nyversioner av så kallade ”fanklassiker”. De är inte uselt utformade på ett spelmässigt plan, men miljöerna är ofta så oinspirerade att jag bara gäspar.
    Ja, jag behöver väl inte fortsätta? Min poäng har nog gått fram; köp inte "SOCOM: Confrontation", helt enkelt.
  Och det känns ju beklagligt att det ska behöva bli min slutgiltiga dom, för någonstans långt där inne – innanför den trasiga fasaden med märkliga buggar, stabilitetsproblem och tveksam kontroll – döljer sig faktiskt ett helt okej spel. Synd bara att det släpptes i ofärdigt skick.