Så har Marvel-gänget samlat sig ihop för att förpesta oss med ytterligare en tradig slagsmålssoppa. Jag minns med fasa hur bedrövligt tråkigt jag hade med föregångaren hösten 2006, som jag impulsköpte i vad jag antar var ett anfall av tillfällig sinnesförvirring. Och ifall jag inte hade kommit ihåg vad som fick mig att sälja skräpet bara några dagar senare, gör dock uppföljaren sitt bästa för att påminna mig. För ”Marvel: Ultimate Alliance 2” är lika tråkigt och fruktansvärt enformigt det också. Man kastas, tillsammans med upp till tre kompisar, in i den ena röriga striden efter den andra, utan tillstymmelse till andrum. Trots fågelperspektivet får man aldrig någon bra överblick i striderna, utan finner sig ofta febrilt letandes efter sin karaktär på den nerklottrade skärmen. Låter inte roligt, säger du? Nej, det är det inte heller. Och det är liksom så här det tuffar på ända fram tills eftertexterna äntligen rullar: tradiga slagsmål som på löpande band, i diverse gäspframkallande omgivningar, med inslag av en och annan generisk bossuppgörelse på vägen. Som grädde på moset serveras man också stelbenta videosekvenser mellan banorna som är så dåliga att de nästan, men bara nästan, blir komiska.

Så nej, jag har svårt att vara snäll mot ”Ultimate Alliance 2”, eller ens komma med konkreta exempel på något det faktiskt gör bra. Det finns ju så klart en hel radda Marvel-figurer för den som gillar sådant, men det är en tämligen svag tröst i sammanhanget. Detta kan du hoppa över med gott samvete.