Förra årets ”Mario & Sonic at the olympic games” var en anmärkningsvärt trist samling minispel som efter förklarliga men oförtjänta försäljningsframgångar nu återvänder i licensierad vinterskrud. Kontrollen är fortfarande – i brist på ett anständigare uttryck – skitkass. Som spelskapare måste det naturligtvis vara frestande att utnyttja wiimotens rörelsekapacitet till bristningsgränsen, men nu får det tamejfan vara nog. I ”Mario & Sonic at the olympic winter games” är gestikulerandet i bästa fall primitivt, men ofta bara invecklat, ologiskt och forcerat. Överprogrammerade komplexiteter (curling) varvas med grenar som är så spelmekaniskt eftersatta (konståkning och rodel) att det överhuvudtaget inte känns som om jag är delaktig i dumheterna som utspelar sig på skärmen. ”Mario & Sonic at the olympic winter games” är kompatibelt med balansbrädan men har av någon dunkel anledning inte stöd för Wii MotionPlus, något som kanske hade varit på sin plats i ett spel som fullkomligt blöder av precisionsproblem. Nu vill jag visserligen inte ge Sega några uppslag inför kommande inkarnationer av den här makalöst tråkiga spelserien utan hoppas i stället, av hela mitt hjärta, att Mario och Sonic sportat färdigt. För alltid.