Jag tar mig friheten att inleda den här recensionen på ett synnerligen otrevligt sätt; Jag hatade verkligen ”Killzone” till Playstation 2. Sådär. Nu har jag sagt det. Därför har den osannolika hypen kring uppföljaren hela tiden varit ett häpnadsväckande mysterium för mig. Nu – när jag motvilligt stämmer in i lovsången som ljudit sedan spelets omtvistade debuttrailer från 2005 – känner jag mig alltså precis så smutsig som man bara gör när man tvingas erkänna att man haft fel. ”Killzone 2” är nämligen ett mycket förnämligt actionspel som – tack och lov – utklassar sin överskattade föregångare med hästlängder.

En förbluffande enig kritikerkår har redan utnämnt spelet till ett av de bästa i genren någonsin, vilket däremot är en sanning med modifikation. Det vore exempelvis synd – ja, rentav lögn – att kalla ”Killzone 2” för nyskapande. Spelet förädlar snarare 17 år av FPS-evolution genom perfekt kontroll, exemplariskt multiplayerläge och ondskefullt suggestiva miljöer med en dystopisk udd jag inte skådat på den här sidan ”Gears of war”. Och jag som ständigt efterlyser slugare fiender i actiongenren får både lystmätet tillfredsställt och självförtroendet mosat när jag gång på gång underskattar mina motståndares knivskarpa intellekt. ”Killzone 2” är antagligen den bästa förstapersonsskjutaren till Playstation 3 just nu. Och i en genre där topparna är lika förkrossande höga som dalarna är låga är fyra getingar absolut inget att skämmas för. Alla kan ju liksom inte vara ”Crysis”.