"Halo 3" kom verkligen som ett styrkebesked efter den svaga andra delen i serien. Därför känns det onekligen som att få ett slag i magen när nu "ODST" släpps och förbryllar mig med sin – med "Halo"-mått mätt – primitivitet. Det lyckas aldrig omsluta mig på samma sätt som "Halo" brukar göra. Många av miljöerna är märkligt avskalade och ofta får jag en underlig känsla av att bara befinna mig i ett leksakskrig. När Bungie sedan ackompanjerar striderna med så storslagna stråkar de bara kan blir helhetsintrycket väldigt paradoxalt. Vare sig grafiken, karaktärerna eller tyngden i striderna kan leva upp till den mäktiga känsla de vill förmedla. Inramningen är överhuvudtaget oväntat hafsig för att komma från en av världens – allmänt sett – främsta spelstudior.

Grundkonceptet i sig gillar jag dock. Att få spela som en så kallad ODST-soldat, utforska den futuristiska (men identitetslösa) metropolen New Mombasa mellan banorna och se världen genom ett visir – som läckert markerar fiender, objekt och medhjälpare i olika färger – känns ganska fräscht. Men varken det eller det nya spelläget Firefight (samt "Halo 3":s medföljande onlineläge) kan hjälpa ODST från att vara höstens största besvikelse. Det är ett stabilt actionspel, men från en av världens största spelserier hade man väntat sig mer än så.