Inför testet av Terminal realitys ”Ghostbusters: the video game” har jag gjort några deprimerande nedslag i historien och upptäckt att alla försök att ta filmklassikern från 1984 till tv-spelsformatet har slutat i ren och skär katastrof.
Redan för 20 år sedan satt jag hemma i pojkrummet med Activisions NES-perversion ”Ghostbusters II” och insåg att jag slösade bort min barndom. Därför känns det lite vemodigt att spela det nya spelet, som i mångt och mycket är allt jag någonsin önskade mig av ett ”Ghostbusters”-äventyr när jag var tioårig spökintressent.

Manuset är visserligen splitternytt, men ”Ghostbusters: the video game” frossar ändå glatt i varenda scen som gjorde filmerna så klassiska.
Marshmallowmannen är – inte helt otippat – tillbaka, och med sig har han både snorkråkan Slimer och den hyschande bibliotekarien. Stundtals tröttnar jag på kurragömmaupplägget där spökena hela tiden försvinner in och ut genom väggarna. Som spelare uppmanas man dessutom ideligen att plocka fram PKE-mätaren för att skanna omgivningen efter paranormala obehagligheter, vilket bör tilltala människor som drömmer om att titta på kulört snor genom ett par immiga skidglasögon.
Personligen tycker jag att det drar ned tempot något förskräckligt i en i övrigt välgjord tv-spelstolkning av historiens kanske mest hemsökta licens.