Precis som i fallet ”NHL 10” är det egentligen inget att orda om; ”FIFA 10” är ett varsamt reviderat kärleksbrev till fansen, där förlagans skavanker i vanlig ordning strukits över med EAs stora röda penna. Därefter har man bearbetat, lagt till och höjt upplevelsen några välbehövliga snäpp – inte så att man går vilse i menyerna och tvingas lära sig allting från grunden, men tillräckligt för att ”FIFA 10” ska kunna klassas som ett sprillans nytt spel. Jag, som har en relativt osentimental inställning till fotboll överhuvudtaget, önskar visserligen att EA någon gång släppte på tyglarna och bara flippade ur istället för att minutiöst efterapa varenda aspekt av den faktiska sporten.

I ”FIFA 10” är spelkontrollen tjurskalligt realistisk vilket ger en överanimerad tröghet som förvisso ser fantastisk ut, men som också betyder att spelarna inte reagerar lika övermänskligt snabbt som jag i min verklighetsfrånvända tv-spelsbubbla skulle vilja. Dribblandet har å andra sidan förädlats sedan sist och jag har betydligt större kontroll över bollen, samtidigt som den artificiella intelligensen tycks ha hårdnat en smula. Jag gillar dessutom möjligheten att klistra fast mitt eget ansikte på en spelare och sedan ta revansch på några väl utvalda människor som länge hävdat att jag inte kan spela fotboll. Tillsammans med ”NHL 10” utgör ”FIFA 10” en giftig och svårslagen sportspelskombo som knappast revolutionerar genren men som lär göra braksuccé bland dina sportintresserade vänner i höst. Precis som förra hösten. Och förra.