En handfull speltekniska blessyrer och tillkortakommanden åsido – aldrig har väl en digital sagovärld porträtterats med lika stor inlevelse och passion för detaljer som i 2006 års majestätiska ”Elder Scrolls IV: Oblivion”. Och ”Fallout 3” är – på gott och ont – ”Oblivion” upp i dagen, från den inledande flykten genom underjordiska tunnlar till den häpnadsväckande äventyrsvärlden som den här gången breder ut sig som ett radioaktivt kalhygge i alla väderstreck. Bethesda har nämligen släppt en atombomb rakt ner i Cyrodiils prunkande medeltidsterräng, och ur askan reser sig ett postapokalyptiskt Washington DC där ljusskygga människospillror lurar förtvivlat bakom vittrande husfasader, redo att försvara sina revir mot irrande hundmutationer och inkräktare. Och mitt i allt står du och kisar mot eftermiddagssolen, efter att ha levt hela ditt nittonåriga liv under lysrören i den mänskliga fristaden Vault 101.

Spelet som utspelar sig därefter är nästan perfekt. Stridsmekaniken är visserligen besvärande stel och egendomlig till en början och det är lätt att i sin FPS-skadade enfald gå omkring och tro att det här är ”Call of duty”. Men i samma ögonblick som rollspelspolletten faller ner öppnar sig ett totalt oföutsägbart och hopplöst dystopiskt äventyr med ett förkrossande djup och omfång jag tidigare inte sett på den här generationens konsoler. ”Fallout 3” må emellanåt ha mer gemensamt med ”Elder scrolls” än med sina egna föregångare, men de inbitna fansen kommer ändå att hitta en fullständigt naturlig fortsättning på allt som gjorde originalspelen till några av nittiotalets allra mest banbrytande rollspel. Bethesda gjorde precis vad de lovade – de tog ”Fallout” till den tredje dimensionen och jag har mycket svårt att föreställa mig hur någon annan hade kunnat göra det bättre.