När Johan Rheborg blev roastad på Berns var hans hämnd skoningslös.
Killinggänget fick så de teg. Orden träffade Henrik Schyffert och Andres Lokko som svidande pilar.
Man kan se Schyffert huka under en pärm medan Rheborg låter attacken studsa mellan spegelväggarna.

Riktig skräckfilm

Den behärskade mannen på gränsen till nervsammanbrott har blivit Johan Rheborgs signum. Publiken förväntar sig att han ska gå över gränsen och motvilligt urarta i raseri eller pinsamheter.
Så när skådespelaren kollapsade på scen under en "Singin' the rain"-föreställning för några år sen, trodde åskådarna att han bara skämtade.
- För några sekunder blev det en riktig skräckfilm. De skrattade ju medan allt roterade omkring mig.

Kramar kameran

Ingen såg allvaret och kunde ana att Rheborg skulle avsluta kvällen på sjukhus på grund av överansträngning.
Privat verkar skådespelaren inte alls så utagerande. Vi är på en presentation för komediserien "Solsidan" på Grand Hotel Saltsjöbaden. Rheborg är klädd som de "nya moderaterna" i lammullströja med argyle-rutor och kramar en gammal Rolleiflex-kamera i ena handen.

"Hetsigheten finns"

Det stillsamma fotograferandet är hans senaste passion.
Man kan liksom plötsligt köpa att han är 47 år, bor i en trygg villa i Täby och talar lika balanserat som Fredrik Reinfeldt.
- Fast den där hetsigheten finns ju hos mig någonstans, säger Rheborg i ett försök att förklara humörsvängningarna hos sina gubbar.
- Jag har väl själv känt rätt mycket aggressivitet tidigare. När man var underdog. Det handlar om mitt förhållningssätt till auktoriteter, och det har jag haft med mig.

"Blir kartonger"

- Frustration är en drivkraft hos folk. Missnöjsamhet eller avundsjuka, som Fredde (i "Solsidan") som har så mycket prylar och ändå inte är nöjd. Mycket vill ha mer.
För en tre år sen fann Rheborg sig själv sittandes i ett hav av just prylar.
Mamma och pappa hade gått bort med kort mellanrum, och skådespelaren satt i garaget och försökte att sortera bland deras saker.
- Man tittar på sitt eget liv och allt man samlar på sig. Det blir kartonger i garage någonstans efter mig.

"Märkligt nog bra"

Påverkades din komik av deras död?
- Ja, från början var det så. Hur ska jag kunna skämta nu? Men jag är humorist, det går. Hur ledsen jag än var när det hände, så gick det märkligt nog bra att jobba. Både med teater och "Singin' in the rain".
Rheborg löser upp sin långa samlade uppenbarelse och skiftar ställning:
- Det är nåt som drabbar alla, det är ju livet. Men lik förbannat är det en oerhört stor grej. För mig blev det så tydligt att livet är begränsat, känslan av att det inte är för evigt blir mer påtaglig.
Killinggängets Dramatendebut blev både uppmärksammad och kritiserad. Hur ser du på pjäsen nu?
- Jag har betydligt mer värme till den i dag än då. Jag tycker att den var helt rätt grej. Mer än när vi höll på med den. Man kan tycka att man inte gillar den, men den är sann. Det är inte det att vi gör oss själva, utan vi spelar dåliga sidor av oss själva.
- Det är en gruppdynamik. Har man erfarenhet av det, kan man faktiskt hämta saker ur pjäsen.
Ändå sa du i en intervju: "Det här är vad som är kvar. En massa skämt på tomgång och en grupp som inte har någonting att komma med."
- Det är ett föraktfullt sätt att se på det. Så kan man se på sig själv ibland. Killinggänget är världens häftigaste Killinggäng. Jag är stolt över vår knäppa grupp. "Solsidan" slår ju brett, men det var inte vårt uppdrag där.
- Väldigt många kom dit och ville se "Nilecity". Men som jag sa till nån besviken person, för mig var det nitton år sen. Det har hänt en del - i mitt liv i alla fall. Monty Python gör ju aldrig Monty Python igen.

"Väldigt trevligt"

Summa summarum så tyckte Rheborg mycket om att spela "Drömmen om herrön".
- Jag har hört så mycket skit om Dramaten, men det var väldigt trevligt att jobba där. Snälla människor, trevligt och roligt.
Men inte bara det. Bakom kulisserna skymtar en revansch. Rheborgs vägar till skådespeleriet har varit nästan outgrundliga. Han började med att utbilda sig till jurist, hoppade av för att i stället lära sig att göra reklam. Redan då var hans filmer roliga, i princip sketcher.

"Tur jag hittade honom"

Sen kom Killinggänget, genombrottet 1992 och Percy Nilegård.
- Mitt "claim to fame". Tur att jag hittade honom, vad skulle jag göra utan Percy Nilegård?
Med åren har Rheborgs profession svällt från komiker till skådespelare. Han fick vid sidan av sina populära humorfigurer även seriösa roller på Stockholms stadsteater. Och det där med att han faktiskt sökt Scenskolan, två gånger, och åkt ut direkt blev plötsligt så betydelselöst.
Du måste ha känt revanschkänslan rusa genom kroppen?
- Såklart. Ja, Keve (Hjelm) ville inte ha mig.
- Men mig stoppar man inte så lätt. Fast jag tror kanske inte att det hade varit bra, jag vet inte vad som hade hänt om jag hade gått där. Förmodligen hade jag inte gjort det jag gör nu. Jag hamnade rätt ändå.