Tre gånger i livet har våra vägar korsats.
När Bo Strömstedt avgick som chef-redaktör för Expressen hade han en fest högst upp i tidningshuset och då hände det märkvärdiga att Ingmar Bergman infann sig, Ingmar Bergman som inte gick på fester.
Jag var den som skulle skriva om evenemanget i tidningen dagen därpå, så jag placerades bredvid honom under middagen. Men jag tordes inte ställa en enda fråga.

Många år senare, år 2003, träffade jag honom i Filmhuset när han skulle ta emot ett pris från den internationella filmarkivfederationen. Det tyckte han också var så viktigt att han lät sig flygas dit från Fårö. Och hela Filmhuset stod i andlös givakt, det var som om en Gud hade nedstigit. ”Bergman is in the building!”
Han lät sig intervjuas en stund av oss journalister, inget särskilt sas men han var vänlig trots att min mobil ringde flera gånger, något som annars hade fått honom att gå i taket.
Vårt tredje möte var via telefonen. Han ringde upp mig dagen efter det att jag, den 21 oktober 2004, skrivit en spalt i vilken jag läxat upp honom rejält, förklarat att han varit en urusel pappa.
”Hallå, det är Ingmar Bergman”, ljöd det i min mobil. Och mitt hjärta stannade nästan, nu skulle jag få mig mitt livs utskällning.
Men det blev tvärtom. Och han talade till mig i säkert en timme. Om allt ifrån sorgen efter sonen som dött till att han brukade lura alla som plockade blåbär på hans mark att det fanns giftiga fästingar i snåren fast han aldrig sett en enda fästing.
Ingmar Bergman.
Han föddes den 14 juli 1918, årsdagen av den franska revolutionen.
Hur hans uppväxt tedde sig, det vet vi. I alla fall hur den tedde sig ur hans synvinkel. Han har bearbetat den i böcker och i filmen. Gång på gång.
– Jag bor i min barndom, har han sagt.

Pappa var kyrkoherden Erik Bergman. Jan Malmsjö har gestaltat honom i ”Fanny och Alexander”, det var bilden av den grymme fadern. Men även Samuel Fröler har fått spela honom, i senare tv-produktioner, när sonen börjat försonas med minnet av sin pappa.
Mamma hette Karin och Pernilla August har låtit oss lära känna henne så som hon uppfattades av sin hundlikt dyrkande son.
Hon var sval och avvisande och besvärad, har han hävdat. Och som vuxen anförtrodde hon honom att det var hans barnläkare som tillhållit henne att hantera hans pockande kärlek på det viset.
Han hade en storebror som han hatade som barn. Och en lillasyster som han, eggad av brodern, försökte strypa i vaggan.
Hela hans liv präglades av stämningarna i hemmet, av den där förhärskande pronazismen, av föräldrarnas kärlekslösa äktenskap, av de ständiga bestraffningarna. Som inleddes med att alla i hushållet frös ut honom och kulminerade i att han själv fick välja hur många rapp av mattpiskaren han ansåg sig förtjäna. Efteråt fick han kyssa faderns hand.

Jannike Åhlund frågade honom i en intervju 1995 om familjen var hans konstnärliga ymnighetshorn och om detta ständiga bearbetande av barndomen också fungerat som en sorts terapi.
– Det vet jag inte, svarade han då. Det är snarast så att min oavbrutet pågående produktivitet har räddat mig från dårhuset. Hade jag inte haft lusten och glädjen i att skapa, hade jag säkert blivit knäpp.

Den första och för evigt trollbindande kontakten med filmmediet fick han när han en julafton bytte till sig den kinematograf hans storebror fått i present av den rika tant Anna mot hundra tennsoldater.
Hans första kontakt med teatern skedde på Dramaten, huset som i princip var hans under decennier. Han var nio år gammal och pjäsen hette ”Stor-Klas och Lill-Klas”.
Sen dess var han besatt av teater, den konstformen var viktigare för honom än filmen. Trots att det var som filmregissör han vann världsrykte.
Hans film- och teaterkarriärer inleddes på allvar samtidigt, år 1944. Då anställdes han vid Helsingborgs stadsteater som den yngste teaterchefen i Sverige genom tiderna. Och samma år blev hans manus till ”Hets”, regisserad av Alf Sjöberg, film.
Den första filmen som fick ett riktigt publikgenomslag var ”Sommaren med Monika”, med de purunga skådespelarna Harriet Andersson och Lars Ekborg i huvudrollerna. Ingmar Bergman inledde givetvis ett förhållande med sin Monika och knäckte därmed sitt andra äktenskap.

Många av Ingmar Bergmans tidiga filmer var tunga och svårbegripliga, men ju mer öppet självbiografiska de blev, desto lättare blev de för gemene man att älska.
På Fårö hade han sin biograf, årligen kördes ett lass filmer dit från Filminstitutet och varje dag prick klockan tre bänkande han sig för visning. Aldrig av egna gamla filmer, dem tålde han inte att se.
Han lyckades hålla sin ständiga oro, denna ovärderliga källa till kreativitet, i schack genom att leva efter strikta rutiner. Hans hushållerska lagade maten efter ett rullande veckoschema, han tog dagliga promenader vid ett givet klockslag och satt sen och skrev i sitt arbetsrum, ett rum alla vi som sett ”Trolösa” känner till. En kopia av det byggdes upp för den filmen. Och i det satt sedan Lena Endre och rollfiguren som var han själv, döpt till Bergman och gestaltad av allra bästa vännen Erland Josephson.
Som han talade med i telefonen varje lördag prick klockan elva.
Med tiden har han nått nära nog gudastatus. På Dramaten, där hans inflytande varit totalt, kan alla manliga skådespelare med självaktning imitera honom till fulländning, tala som han i meningar späckade med ”hörru” och ”sörru”.

Har man velat få sig en glimt av honom, då har man måst se till att övervara något av hans genrep på Dramaten. Vände man sig då om i de rätta ögonblicken och kikade upp mot andra raden, då kunde man få se honom göra entré och sorti. En omisskännlig siluett, vänligt nickande till höger och vänster, på sin favoritplats i sin favoritmiljö.
Andra radens sida andra bänk, platsen närmast ingångsdörren. Där satt han första gången han besökte Dramaten, där satt han sen alltid.
Och där kommer han säkert se till att sitta i evigheters evighet.