Två 67-åringar showar just nu på Göteborgs största krogscener.
Borta vid Rondo rockar Jerka järnet.
Svempa Magnusson vill inte vara sämre med sitt Sven-Ingvars.
Det är imponerande bara det.
Men inledande halvtimmen är så flåshurtig att jag undrar hur karl'n ska orka, även om han ser ut att trivas bra.
Det är countryrock med Värmlandsbrytning, pop från Karlstad och redan i tredje numret är det allsång med "Säg inte nej, säg kanske".

Nu lugnas det ner så småningom. Ett akustiskt potpurri, som skulle värderas högt i "Antikrundan", bjuder på fina örhängen från Sven-Ingvars smyckeskrin.
Om det var stelt i början tar det sig nu. När bandet återigen hänger på sig de elektriska instrumenten i övergången av "Två mörka ögon" börjar det bli smått lyckligt kaotiskt bland publiken.
När det är som värst struntar den i dansförbudet. En kvinna glider upp på scen och resten av åskådarna går bananas.
Sven-Erik Magnusson myser i larmet, avrundar med kvällens sista ballad, sitt enda klarinettsolo och gitarristen Staffan Ernestams stilla final med "Ack Värmeland du sköna".
Och det där hotet om att lägga gitarren på hyllan efter sommarens turné - det kan han bara glömma.