LONDON. U2 är tillbaka.
Fast beslutna att skriva om rockhistorien.
Men frågan är om de inte slagit knut på sig själva den här gången.
U2 tillhör den kategori superstjärnor som blivit så stora att de kan släppa väder och folk kommer ändå att hylla dem för deras genialitet.
Den här gången handlar det dock inte om väder. Det handlar om irländarnas tolfte studioalbum, "No line on the horizon", som släpps den andra mars.
Bono hävdar att bandet kommer att skriva historia den här gången - också.
Men ännu så länge är det bara ord.
Ord lika ihåliga som lanseringen av deras kommande cd, som inleddes under pompösa former i konstgalleriet Saatchi gallery i fashionabla Chelsea i går.
Efter rigorösa säkerhetskontroller - samtliga inbjudna fick lämna ifrån sig ungefär allt utom kläderna i återvinningsbara kartonger redan i entrén - slussades världspressen in i en gigantiskt ljussal med vita väggar och vitt tak.
Sen bjöds alla kritiker på fria drinkar, gigantiska oblat med parmesansmak och lyxiga meze-rätter innan det var dags för den exklusiva uppspelningen.
Dessvärre är konstgallerier sällan anpassade för musik.
Medan snyggt gryniga Corbijn-bilder projicerades på väggarna var ljudet - trots allt det viktigaste - en smärre katastrof.
Jag satt bredvid en tjeckisk journalist. Han gillade inte heller akustiken, men han tyckte om alla snabba låtar.
Själv föredrog jag balladerna, om man ska göra en sådan uppdelning.
Men framför allt kände jag en stor tveksamhet, inte bara beroende på den skräniga ljudbilden.
U2 dök aldrig upp. I stället stod en skivbolagssnubbe och deklarerade att detta var bandets bästa album på 2000-talet: "Utmananade, tufft och provokativt", sa han. "Ett konstverk", lade han till.
Vilket känns som väldigt stora, och samtidigt osäkra, ord.
Som om det ska behöva skrivas på näsan.
Ungefär som Bonos citat i brittiska Q:
- Om vi får ihop det här kommer 2009 att tillhöra oss.
Och, om kommande turnén:
- Vad vi planerar har aldrig någonsin gjorts förut. Vi har jobbat på det länge. Det är genialt. En teknisk revolution.
Anar man en viss brist på tilltro till det nya materialet? En allmän tveksamhet?
Eller är det bara jag?